Att göra reklam av moms

Nya Moderaterna är Sveriges bästa reklambyrå. Med Schlingmann i spetsen har de vänt opinioner och förfört väljare. De har definierat sig som ett arbetarparti, talat om ansvar och kastat ur sig tomma retoriska grepp. Med restaurangmoms­sänkningen har de uträttat ännu ett mästerverk. På det hela taget var 2012 års budgetmotion inte mycket att exalteras över. Utlovade jobbskatteavdrag skjöts upp, skattesänkningar för pensionärer uteblev, och kontroversiella förslag lyste med sin frånvaro. Det var så nära man kommer en innehållslös budget.

För all del, lite matematiksatsningar i skolan och subventioner till grisbönder gick igenom. Men den enda post som uppmärksammades var momssänkningen för restaurangbranschen. Hur många jobb skulle den egentligen ge? Oppositionen var inte road. Socialdemokraternas Tommy Waidelich förklarade att »det ger inga nya jobb, om ens några«. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna höll med. Miljöpartiet röstade oentusiastiskt med Alliansen, eftersom de lovat att göra det. Till och med Alliansens företrädare var påtagligt undfallande när de tillfrågades hur många jobb som skulle bli till. Ingen verkade riktigt tro på förslaget.

Men mitt i den uttråkade debatten fanns ett perspektiv alla missade. Nya Moderaterna är bara i andra hand ett politiskt parti – i första hand en valvinnare. Ledarskribenter och oppositionspolitiker hängde upp sig på jobbskapande och ekonomiska effekter av dessa 5,4 miljarder kronor, som om politiken handlade om resultat. Politik handlar om makt. Det spelar ingen roll för Alliansen hur många jobb som blir till. Det skulle lika gärna kunna vara noll. Restaurangmoms­sänkningen är ändå en av deras bästa reklamkampanjer.

Hur går det ihop? Hur kan en jobbskapande åtgärd som inte skapar jobb vara bra reklam?

För att politiker som gör någonting konkret uppskattas. Och restaurangmoms­sänk­ningen kommer märkas konkret. De flesta märker inte av antalet arbetslösa i sin vardag, men de flesta märker av matpriser. Och oavsett jobben lär momssänk­ningen ge effekt på kostnaden för att äta på restaurang. Att äta ute är för de flesta en genuint angenäm upplevelse. Det är det kanske bästa sättet att sätta guldkant på tillvaron, och att ha råd att göra det oftare ger möjlighet till långt mer vardags­lyx. Det blir billigare och enklare att äta ute. Såväl verklighetens folk som kultur­eliten kommer märka och uppskatta detta. Denna positiva förändring i männi­skors vardag kan Alliansen ta åt sig mycket ära för. Det ska inte underskattas.

Människor är också oerhört kostnadsmedvetna. En sänkning i priser upplevs ofta än mer påtagligt än en höjning av disponibel inkomst, genom till exempel jobb­skatte­avdrag. Föräldrar som jagar extrapriser märker direkt när priset på mjukost, blandfärs eller fredagsmysets chips förändras med bara några kronor, samtidigt som en höjd eller sänkt kommunalskatt för hundratals kronor i månaden kan gå nära nog obemärkt förbi. Prisförändringar märks snabbare än skatteförändringar. Det är mer vardagligt, mer nära den enskilde. Även här kan Alliansen tillgodo­räkna sig sympatier.

Sist men inte minst är det billig reklam. Alliansen behöver inte ens göra den själv. Tänk noga efter – när fick en regering sist en hel bransch att göra reklam för en budgetförändring? Snabbmatskedjor affischerar över hela landet att sänkt moms ger billigare mat. Restauranger berättar hur bra det är med sänkt moms. Ett privat företag gör bioreklam för en skattesänkning! När hände det sist?

Politik är en sekundär fråga. Reklam är viktigare. Jobbskapande effekter i all ära, men momssänkningens stora betydelse är som reklam för regeringen. Inte bara märks reformen i sparade slantar hos varje konsument – restaurangmomssänk­ningen har också fått en av landets största branscher att göra reklam för den sittande regeringen. Det är en imponerande bedrift.

”Skolans likriktning har gått för långt”

Idag skriver jag tillsammans med Benjamin Juhlin från Grön Ungdom i Stockholmsregionen och Alfred Askeljung från CUF Stureplan om hemundervisning, frihet och en verklighetsfrånvänd skolminister. Läs artikeln här!

»Som liberal måste man ha som mål mål vara att individen ska få mer makt över sig själv. Som utbildningsminister måste målet vara att elever ska få en så god utbildning som möjligt. Att Jan Björklund gör tvärtom i båda fallen är minst sagt uppseendeväckande.«

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Filosofer är knäppa

Missförstå inte titeln nu. Jag älskar filosofi, och jag älskar filosofer. Filosofi är någonting vi alla använder i vardagen, hela tiden. Det är nödvändigt för att förstå verkligheten, och kan vara en god hjälp för att sätta upp mål i livet. Problemet är att så många filosofer helt saknar verklighetsanknytning.

John Rawls menar till exempel att endast det som inte är »moraliskt godtyckligt« får påverka sociala omständigheter, och att »resurser« måste omfördelas för att utjämna eventuella sociala omständigheter, naturgivna förmågor och annat moraliskt godtyckligt. Ingen ska få mer på grund av moraliskt godtyckliga aspekter. Om två personer lägger ned lika mycket tid och ansträngning på att lära sig att spela fiol, och den ena ändå är bättre, beror detta på moraliskt godtyckliga faktorer såsom medfödd begåvning eller rätt föräldrar. Eftersom det är moraliskt godtyckligt ska det utjämnas, och båda violinisterna ska få det lika bra.

Thomas Hobbes och John Locke menar att statens roll måste beskrivas utifrån ett tänkt naturtillstånd. I och med att människor i ett »naturtillstånd« beter sig på ett visst sätt, ingår de ett kontrakt för ett samhälle. Det är bara det att ett sådant kontrakt aldrig ledat till grunden för en stat. Nå, med sextonhundratalets (förmodat) begränsade historiska kunskaper kan man förstå att de måste måla upp en idealiserad bild av hur människor betett sig innan civilisationen.

Men idag måste vi väl ändå ha kommit längre, nu när vi vet mer om människans, samhällens och civilisations uppkomst? Nejdå. Rawls drar det till och med ännu längre. Det moraliskt riktiga är inte längre kontrakt som ingås rationellt av människor i ett naturtillstånd, utan kontrakt som sluts av rationella och egenintrisserade individer bakom en okunnighetens slöja. Diverse antaganden leder förstås till Rawls minimaxprincip.

Ursäkta, men det är bara dumheter. Ett sådant kontrakt har aldrig ingåtts och kommer aldrig ingås. Någon »okunnighetens slöja« går inte ens att föreställa sig. (Försök att tänka dig hur du skulle resonera om du inte visste vem du var!) Rawls och hans försvarare skulle här säga att det förvisso stämmer. Ett sådant kontrakt kommer inte ingås, och det är heller inte målet. Men det samhälle man kan anta skulle framträda om människor skrev ett rationellt kontrakt bakom en okunnighetens slöja är målet samhället bör sträva efter; det är det moraliskt mest giltiga samhället.

Men det är ett hypotetiskt kontrakt som är hypotetiskt skapat och ingånget av hypotetiska personer som inte är vi. Är det verkligen vad vi bör ha som mål för samhället?

På ett lika hypotetiskt vis skulle vi kunna tänka oss att alla människor visste allting om allting, och skulle ingå ett samhällskontrakt. Skulle det vara en god princip? Eller att ingen visste någonting alls. Hur skulle de definiera rättvisa? Eller så konstruerar vi ett hypotetiskt scenario där någonting moraliskt ickegodtyckligt, som ett rationellt berg, bakom en okunnighetens slöja

Om man abstraherar bort för mycket av verkligheten kan man formge vilka moraliska principer som helst. Alltför många filosofer gör just detta, och skapar de mest lysande och logiskt koherenta moraliska principer för hur samhället ska vara utformat.

Men de glömde verkligheten på vägen.

Subventionen av bönder

Sveriges totala stöd till skog, slakt, fiske och annat som hör till bönder uppgår till närmare arton miljarder kronor. Det är tvåtusen kronor per medborgare. Men vi har bara fyra miljoner förvärvsarbetande i Sverige, vilket innebär över 4 300 kronor per förvärvsarbetande och år, direkt till våra bönder.

Mer exakt har vi i budgetens utgiftsområde 23, Areella näringar, landsbygd och livsmedel, utgiftsposter som gårdsstöd och djurbidrag (6 583 000 000 kronor), åtgärder för landsbygdens miljö och struktur (3 123 451 000 kronor), stöd till jordbrukets rationalisering (2 616 000 kronor), strukturstöd till fisket (18 482 000 kronor), intervention och exportbidrag för jordbruksprodukter (322 097 000 kronor) och mycket mer. Den totala summan blir 17 732 511 000 kronor – nästan arton miljarder! Ställ mot detta att vi har strax under 4,3 miljoner förvärvsarbetande. Det innebär att bara detta område omfördelar över 4 100 kronor om året från varje förvärvsarbetande till bönder, fiskare och andra matproducenter.

Men, kan man invända. Om det är någonting som ska subventioneras är det väl ändå mat? Mat är ju någonting vi alla behöver. Dessutom går subventionerna till svensk matproduktion. Och att stärka svensk export är väl bra?

Mat är sannerligen någonting vi alla behöver. Därför köper vi mat. Genom att betala för matvaror av olika slag visar vi vad vi vill konsumera, och skickar signaler till madproducenter och återförsäljare att de ska tillgodose oss med rätt produkter. De tjänar pengar på att på bästa och billigaste sätt tillfreds­ställa våra behov. Om vi subventionerar mat förvrängs dessa signaler. Plötsligt blir det inte längre mest lönsamt att uppfylla andra människors preferenser. Istället tjänar man på att uppfylla de preferenser staten i form av en myndighet, en tjänsteman eller ett riksdagsbeslut tycker att man borde ha. Om svensk mat är så bra att människor vill ha den kommer den inte behöva subventioneras.

Om svensk mat däremot är dyrare att framställa och inte lika kvalitativ som mat från andra länder, bör den heller inte subventioneras. De enda skäl som finns för att subventionera svensk matproduktion är just att svenska bönder ska vara kvar, vilket är en konstig inställning.

I skolan får man lära sig om vilket framsteg det är att Sveriges befolkning gått från jordbrukssamhälle till industrisamhälle till tjänstesamhälle. Man får lära sig att det är bra att vi inte längre behöver sysselsätta 70 procent av befolkningen i jordbruket, utan nu bara har två procent. Men varför skulle två procent vara bättre än en? Eller en halv? Varför ska vi sträva efter att upprätthålla den mängd jordbruk vi har idag, istället för att låta marknaden finna de mest effektiva sätten att förse människor med de livsmedel och andra varor vi vill ha?

Men att stärka svensk export då? Nej, inte heller det är bra. Att exportera är som att arbeta. Det är inte bra, men ett nödvändigt ont för att sedan kunna konsumera. Den viktigaste invändningen är emellertid att genom att stärka exporten i ett område, försvagas den i ett annat. Om vi producerar kontorsmateriel genom att exportera morötter och importera papper, eller om vi producerar vårt papper själva, är helt oväsentligt. Det som spelar roll är att vi får det så billigt som möjligt.

Att det blir så billigt som möjligt kan ingen centralt planerande enhet säkerställa. Så vad staten gör är att gynna bönder och på två sätt missgynna alla andra. Dels direkt, genom att arton miljarder kronor omfördelas från förvärvsarbetande till bönder. Dels indirekt, genom att konsumtion blir dyrare för alla när de mest effektiva produktionsmedelen inte längre är lönsamma att använda.

Vi skulle kunna spara tusentals kronor per person och år genom att avskaffa stödet till jordbruket. Men uppenbarligen är de två procenten som utgör bönder ett för viktigt särintresse för det. Och Alliansen är för feg.

Status quo för hela Sverige

Vi har en nominellt borgerlig regering, som just lagt fram sin budgetproposition för det kommande året. Vad kan man förvänta sig av en borgerlig regerings budget? Skattelättnader, skulle nog många svara. Kanske lite minskade utgifter, nedlagda myndigheter eller annat som minskar statens inblandning i samhälle, privatliv och marknad.

Men nej, de enda betydande förändringarna är lite mer pengar till slakt, bönder, bilar, religion, matematik och restauranger. Ty det vore ju olyckligt om vi slaktade färre djur. Eller om det skulle finnas färre bönder i Sverige. Eller om folk valde andra transportmedel än bilar. Eller – ve och fasa! – om pingstkyrkan förlorade pengar. Och matematik i all ära, men blir skolan verkligen bättre av mer detaljstyrd undervisning? Inte ens restaurangmomssänkningen fyller någon riktig subvention, mer än att försäkra Alliansen om krögarnas röster. (Som Tommy Waidelich så träffande uttryckte det: »Det blir inga jobb, om ens några!«)

Det finns redan så himla mycket dumheter som staten lägger pengar på. Man kan tycka att en borgerlig regering vill ta bort några av dem, men inte då! De skulle kunna fokusera på att skapa reformutrymme och finansiell säkerhet genom att gå igenom statens utgiftsposter och ta bort de dumma och kontraproduktiva. Men nej. I Sverige minskar man inte statens befogenheter, oavsett partifärg. Inte ens i kristider. För det är ansvarstagande att ta ansvar för fortsatt bortkastade pengar.

Om man till exempel – helt radikalt – tänkte sig att forskning för näringslivet (inte universitetsforskning, utan näringslivsforskning) skulle bedrivas av näringslivet, skulle man spara tre miljarder kronor. Men det kanske är för radikalt. Staten måste ju kunna kvalitetssäkra näringslivets forskning. Tre miljarder skulle man också kunna spara om man lät regioner växa av sig själva, istället för att satsa på »regional tillväxt« – det vill säga, ta pengar från välfungerande företag och regioner, och ge till dåligt fungerande företag och regioner. Här är regeringen emellertid bara skyldig till hälften av dumheterna. Resten kommer från EU.

Apropå EU raljerar jag gärna över deras jordbrukssubventioner. Men Sverige är knappast en förebild. För posten »gårdsstöd och djurbidrag m.m.« anslås sex och en halv miljard. Svenska folket betalar alltså nära tusen kronor per vuxen medborgare direkt till gårdsstöd och djurbidrag åt våra bönder. Och det är bara en liten del av vad de får. Från EU får vi nästan tre miljarder för »landsbygdens miljö och struktur«, vilket vi kompletterar med lite mer än lika mycket till ur statens kassa. Stöd till jordbrukets rationalisering, stöd till fjällägenheter och främjande av rennäringen får tillsammans 110 miljoner. Skulle man tycka att landsbygden klarar sig utan bidrag kan man totalt spara över sjutton miljarder.

Men det vore ju inte ansvarsfullt.

Budgeten har till och med en post vars namn verkar taget från det tidiga artonhundratalets protektionism! Intervention och exportbidrag för jordbruksprodukter (322 miljoner kronor). Näringslivet får också tvåhundrafemtio miljoner för exportfrämjande verksamhet. Export är ju en typisk sak som marknaden inte klarar själv. Ska man ta ansvar måste man förstås lägga skattemedel på att dirigera export.

Det är tid för ansvar.

Om man räknar bort utbildning, forskning och miljöfrämjande åtgärder, är det direkta stödet till bönder, landsbygd och dylikt fortfarande över femton miljarder kronor. Femton miljarder! Det är lika mycket som det tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Vore det för mycket begärt av en borgerlig regering att de låter människor behålla sina pengar snarare än att ge dem till bönder?

Bidrag till trossamfund ökas, och uppgår till sextio miljoner kronor. Det vore ju synd om religionen förlorade sin starka ställning i samhället, så det är bra att ta pengar från de 77 % av befolkningen som inte tror på en gud, och ge till de 23 % som gör det. I synnerhet lämpligt är det förstås att 95 % av bidragen går till kristna kyrkor, nästan fem procent till de andra abrahamitiska religionerna, och lite mindre än en halv procent till resten. (Och då är Svenska kyrkan inte medräknad. Att forska kring historia görs förslagsvis på universitet, och inte i statliga myndigheter som Forum för levande historia. Men de får fortsatt stöd på 40 miljoner.

Den erkänt ineffektiva myndigheten Arbetsförmedlingen ska bli mer effektiv genom att få mer pengar. Det brukar ju fungera så. Deras förvaltningskostnader uppgår till sju miljarder kronor. Detta trots att det finns få skäl att anta att en statlig arbetsförmedling har några som helst fördelar framför en privat. Och när vi är inne på arbetsmarknad: Att fackföreningar ska drivas av arbetare i sammanslutning tycker vi inte, utan ger ILO 30 miljoner kronor.

Det är tid för ansvar.

Värt att notera är att dessa utgifter – och många andra – är helt oproblematiska. Av över tusen miljarder kronor är de enda som väckt kraftigt motstånd det nu tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Mattias Svensson skriver på SVT Debatt, att »Hela våren och sommaren har oppositionen skjutit in sig på att vara emot ett femte jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar för 15 miljarder kronor. När regeringen 2008 ville garantera banker och finansinstitut närmare två statsbudgetar, 1500 miljarder kronor, då gick förslaget igenom en enig riksdag på bara två veckor.«

Kontentan av hans artikel är att en borgerlig regering borde banta staten snarare än mata den. Men i Sverige finns ingen politisk kraft att räkna med som strävar efter att minska statens inblandning i samhället, privatlivet och ekonomin. Vi har inga partier som vill avskaffa onödiga utgifter. Istället står blockstriden mellan en växande stat och status quo. Ty hur ovillig regeringen än är att ta bort dumheter ur Sveriges budget, är det tydligt även innan Socialdemokraternas skuggbudget offentliggjorts, att alternativet är att införa större utgifter, och än mer utöka statens område. Subventioner av Saab och varvsindustrin, rätt till heltidsarbete och än mer regional tillväxt. I synnerhet i Kalmar.

Det är tid för ansvar. Status quo för hela Sverige.

Charlotte Roberton: Ett sekulariserat Sverige?

Nyligen meddelade Moderaternas partistyrelse att partiet troligtvis inte kommer ställa upp i kyrkovalet 2013, då man vill avkristna Moderaterna. För ett parti som tillämpat epitet ”Nya Moderaterna” och därmed utlovat en ständig förnyelse av dess politik, känns beslutet rimligt, om än för vissa över­väldigande. Ett statsbärande parti bör inte favorisera ett specifikt trossamfund om man vill vara representativ för många väljare. Genom att inte ställa upp i nästkommande kyrkoval tar man avstånd från att sätta en tro eller livsåskådning före en annan, och slutför äntligen den skilsmässa mellan stat och religion som påbörjades 2000.

I ett land som påstås vara sekulariserat rimmar det illa när riks­dags­partier ställer upp i val till ett religiös samfund. Då man en gång har fattat beslutet att skilja stat och kyrka känns detta som en minst sagt naturlig förlängning. Det finns förstås en risk att färre kommer vilja kandidera till kyrkovalet, vilket kan vara skadligt ur en demokratisk synvinkel. Men de som fortsätt­nings­vis vill vara ombud för vissa politiska idéer i det kyrkliga arbetet kommer kunna göra det, fast då som fristående representanter.

Kanske kommer förslaget om ett avståndstagande från Svenska kyrkan att skada Alliansen. Moderaternas beslut kan tolkas som ett avstånds­tagande från kristendomen i stort, vilket i sin tur kan lyfta kritiska röster kring allianssamarbetet med Kristdemokraterna. Möjligtvis kan detta komma att bli ytterligare en anledning till högerblockets upplösning.

Hur som helst hoppas jag få se fler partier som följer Moderaternas väg, om de menar allvar med den sekularisering de en gång röstade igenom. Det är dags att ta fullfölja sin politik.

Charlotte Roberton

Rikedom och empati

Rika människor är mindre empatiska, konstaterar psykologen och forskaren Daniel Keltner. De är giriga, har mindre förståelse för människors känslor och är bara ute efter att maximera sin egen vinning. Keltner argumenterar i sin studie för att ”överklasstatus flyttar fokus från kontexten till jaget”.

Rika är mer benägna att tänka på sig själva och är mest ute efter att sänka skatter och minska statlig inblandning i deras liv, ekonomi och land. Fattiga människor å andra sidan är mer beroende av andras hjälp för att överleva, och blir bättre på socialt beteende. De är bättre på att läsa av människors känslor, och är mer villiga att ge till behövande.

Ett av de test som stödjer detta är ett ”diktatorspel” som Keltner genomfört. En person tilldelades tio poäng som representerade pengar, och fick sedan bestämma hur mycket av dessa pengar de skulle ge till en partner de inte kunde se. Efter att resultaten rensats för kön, etnicitet och ålder, var det tydligt att rika människor var mindre benägna att ge pengar än fattiga.

Men hur intressanta dessa beteendemönster än är, kan jag inte sluta undra om allting inte är felformulerat. Om inte frågan är ställd ur fel perspektiv, och svaret blir därefter.

Frågan som verkar ha ställts är: På vilket sätt beter sig rika människor? Argumentationen Keltner för är att med rikedom följer bristande empati och fokus på pengar. Det är en tydlig korrelation, vilket alla data tydligt visar, men kausaliteten känns i mina ögon mer oklar.

Är det inte rimligt att anta att personer som har tendensen att tänka mer på sig själva blir höginkomsttagare? Människor som är mer benägna att ge bort sina pengar torde ha en statistiskt mindre chans att bli rika, överklass eller höginkomsttagare. Och på samma sätt är det inte konstigt om de som är rika har vissa gemensamma drag, som ett större fokus på pengar.

Är det inte ett det kapitalistiska systemet felkonstruerat, om man belönas för att man är oempatisk? Ett system där giriga människor som inte bryr sig om andra, inte kan läsa andras känslor och inte är benägna att ge bort sina resurser belönas?

Det är förstås en intressant vinkling. Men även den utgår från en felställd problemformulering. Vårt system låter förvisso giriga människor belönas på det sätt de vill belönas – genom mer pengar. Men studierna visar ju att personer med lägre inkomst inte är lika giriga, och värderar annat än just pengar. Fattiga är bättre på socialt beteende, att läsa av människors känslor och att ge pengar till behövande.

Det krävs inte mycket långsökt teoretiserande för att anta att även de belönas i ett fritt samhälle, fast på sitt sätt. En person som är bra på att läsa av känslor kanske belönas med pengar, men med ömsesidiga känslor. En person som tycker det är viktigare med pengar än sociala kontakter kommer belönas med mer pengar, medan en person som tycker tvärtom kommer belönas med fler vänner.

Vi har alltså ett system där människor kan belönas på ett flertal sätt, och sträva efter ett flertal saker. Och studier visar att det fungerar. De som värderar pengar mest, och är mest giriga, tjänar också mer pengar. De som å andra sidan värderar vänskap över pengar tjänar mindre pengar, men har sannolikt närmare sociala kontakter. Människor belönas på sätt som överensstämmer med deras preferenser. Jag har svårt att se ett sådant system som dåligt.