Hoppa till innehåll

Skydda unga från internet

21 april 2010

En regering som kallar sig borgerlig – en utgångspunkt som brukar innebära att staten ska lägga sig i så lite som möjligt – vill nu enligt Aftonbladet införa en ny myndighet som ska skydda unga från skadlig media. Det är censur. Det här är inte bara en tidning som drar tillbaka en debattartikel – en tidning som gör det motverkar fri debatt, men det är inte censur. En myndighet som ska skydda barn och unga från ”skadlig mediepåverkan” är dock censur på riktigt. Denna censur grundar sig i att regeringen inte förstår internet. Aldrig har det varit så tydligt som nu. Jag läser igenom regeringens budgetproposition för hälsovård, sjukvård och social omsorg, och vill välja citat att exemplifiera det med, men det är svårt. Jag vill citera stycken om flera sidor.

Det konstateras att ungdomar idag har stor nytta av internet men internet är farligt. Eftersom internet är så farligt är det ”samhällets skyldighet att hålla denna miljö säker för barn och unga”. Här kan jag hålla med – självklart är det inte en enskild person som ska springa runt och kolla att alla är snälla. Det är ett kollektivt ansvar. Det ligger på dig och mig, på våra grannar – ja, på hela samhället. Dock inte samhället som i en myndighet.

Det finns ett stort engagemang för dessa frågor hos många aktörer. Men det saknas samordning och samarbete mellan de olika instanserna för att möta riskerna med Internet för barn och unga. En gemensam bild och samling av frågan förstärker effekten av alla goda initiativ.

Engagemang för dessa frågor – internetsäkerhet för barn och unga – är allså stort. Bra så. Men vad är riskerna? Mobbning tas upp, och anonymiteten på internet målas upp som ett hot.

Även om detta inte är några nya fenomen så har Internet medfört en anonymisering som gör att övergreppen kan pågå med Internet som bas och meddelandet snabbt kan nå ut till en stor mängd mottagare.

Även här skulle jag påstå att i sak är det sant. Det är olyckligt att en så positiv kraft används på så destruktiva sätt. Att formulera det som ovan insinuerar dock kraftigt att det är internet och anonymitet som är problemet. I och med detta bortser man också från det riktiga problemet. Tänk dig att mobbningen istället pågick genom att en person fick papperslappar kastade på sig i klassrummet. Det är samma problem, men med regeringens problematisering av mediet, skulle man nästan kunna tro att det är papperslapparna i sig som är problemet, och att man måste reglera papperslappar för att komma åt mobbning.

Mobbning handlar inte om internet, och internet är inte mobbning. Internet kan användas som ett redskap, och anonymitet kan användas som redskap – liksom papper 0ch pennor kan det. Det går inte att komma tillrätta med problemet med hjälp av det. Ytterligare ett exempel på hur regeringen missförstår internet, och blandar ihop vad internet kan användas för med det faktiska problemet, är följande citat:

Göran Hägglund bjöd därför, som ett led i regeringens arbete för att skydda barn mot sexuella övergrepp och minska deras utsatthet på Internet, den 19 november 2008 in olika företag inom IT- och telecombranschen för att diskutera hur Sverige kan bli bättre på att skydda barn på Internet.

Här blandar man ihop sexuella övergrepp och utsatthet på Internet. Ren idioti, förstås – sexuella övergrepp begås inte på Internet! På samma sätt som en porrtidning inte kan begå ett övergrepp mot någon, kan man inte bli utsatt för sexuella övergrepp på internet. Det är aldrig svårare än att klicka för att ta bort obehagliga personer, bilder eller liknande.

Genomgående är känslan att internet är någonting barn blir utsatta för, och att de måste skyddas. Det är ingenting föräldrar, familjer, barn, kan ta hand om själva, utan staten måste ta hand om internet, och se till att ingen stackars unge skadas. Utöver denna hotfulla bild som målas upp av internet, är det genomgående otydliga eller orimliga problematiseringar. Mobbning och sexuella övergrepp målas upp som någonting som definitivt blivit värre med internet. Positiva sidor nämns i förbifarten. Och konkreta handlingar för att komma till rätta med dessa problem? Nej.

Internet är inget hot, det är en möjlighet. Mobbning på internet är ett problem, men det är inte internet som är problemet, utan mobbningen. Regeringen förstår inte internet. Sveriges nästa regering kommer inte ha kompetensen som krävs för att driva en hållbar IT-utveckling – Piratpartiet behövs i riksdagen!

About these ads
21 kommentarer leave one →
  1. 22 april 2010 06:48

    Jag tycker att du har fångat problemet exakt på pricken, med ditt exempel med papperslappar i klassrummet.

    Man missar ansvarsfrågan helt, och tror att det är yxan som hugger.

    Du är också inne på ett stort och viktigt spår när du nämner att det är samhället som har ansvar – men inte staten och myndigheterna.

    Det är VI som är samhället, vi tillsammans, och vi kan själva ta det ansvaret utan inblandning av myndigheter och stat, som tyvärr kan fungera kontraproduktivt genom att ta bort ansvaret från medborgarna genom att toppstyra, lagreglera och filtrera.

  2. 22 april 2010 07:31

    Det begås massor med sexuella övergrepp på Internet.
    Din logik är kanske korrekt i någon bemärkelse, men torr och oempatisk. Förmodligen därför att du haft lyckan att växa upp i en familj där din självkänsla stärkts så till den grad att du aldrig kan föreställa dig en situation av underlägsenhet, utsatthet, hjälplöshet. Du har förmodligen aldrig behövt hamna i en situation där du utsatts för emotionella, ja till och med sexuella, övergrepp via datorskärm, tangentbord, webbcam eller telefon.
    Därför kan du vifta bort komplicerade mänskliga predikament som om de vore struntsaker:

    ”Det är aldrig svårare än att klicka för att ta bort obehagliga personer, bilder eller liknande”.

  3. 22 april 2010 07:41

    Förklara då för mig, Mikael, du som är så mycket mer mänsklig och medkännande än jag, och till skillnad från mig begåvats med empati och inlevelse: Vilka övergrepp kan man bli utsatt för på internet, som inte går att klicka bort?

  4. Mikael Sjödin permalänk
    22 april 2010 08:38

    Allting går att klicka bort/stänga av; även förmågan att motstå frestelser som är skadliga för en själv och andra.

    Självfallet går det att fysiskt klicka bort en sida, en person, ett reklaminslag på en skärm. (Såvida inte apparaturen av någon anledning behagar trilskas och vägrar låta sig stängas av, s.k. hängning! I värsta fall råkar man samtidigt ha sina Clockwork Orange-ögonklämmor på sig och får samtidigt ett nackspärrsanfall som gör att man tvingas titta vidare…)

    Jag betvivlar alltså inte möjligheten för människor att trycka på knappar och klicka med möss.
    Människor är dock mer än bara knapptryckare och skärmstirrare (även om man ibland kan betvivla detta).

    Mänsklig interaktion som bygger på beroendeskap, manipulation, dupering, utsatthet, hjälplöshet, befinner sig på en helt annan nivå än den rent tekniska eller rationella.

    När vi pratar om fysiska sexuella övergrepp tror jag sällan att det är själva den fysiska hudgnidningen som utgör det skadande övergreppet. Det handlar däremot om emotionella övergrepp som kränker någons integritet, skadar självkänslan etc. Själva nuppandet är nog inte särskilt skadligt i sig självt (snarast njutbart). Det är ofrivilligheten och bristande möjlighet att emotionellt skona sig själv som utgör själva övergreppet. Således kan olika former av övergrepp – även sexuella – på ett förträffligt sätt administreras över Internet, snarast med större effektivitet än vid fysiska möten. Internet erbjuder dessutom även möjliigheten till sexuellt självskadebeteende av en helt annan dignitet än i den fysiska världen.
    Det kan därför finnas en fullt rationell anledning att reglera innehållet på Internet, av samma skäl som man via lagstiftning vill skona minderåriga från t.ex. rökning.

  5. Gunnar permalänk
    22 april 2010 10:26

    RE Mikael Sjödin: ”Förmodligen därför att du haft lyckan att växa upp i en familj där din självkänsla stärkts så till den grad att du aldrig kan föreställa dig en situation av underlägsenhet, utsatthet, hjälplöshet.”

    HÄR är problemet. Alla barn BORDE växa upp i sådana familjer i en modern upplyst civilisation. DÄR kan samhället ta sitt ansvar och börja styra upp.

    Att införa godtycklig censur på mänsklighetens bästa verktyg för att dela kunskap, exponera orättvisor och umgås socialt över alla gränser är som att förbjuda papper eftersom det ibland kastas på mobboffer.

  6. Mikael Sjödin permalänk
    22 april 2010 10:39

    Gunnar: Jag håller med. Grundproblemet i vårt så kallade upplysta välfärdssamhälle är inte Internet utan det faktum att vi lever i ett särhälle i stället för samhälle.
    Din liknelse med papperet håller dock inte riktigt, tycker jag. Det är förvisso inte ”papperet” som det kan vara något fel på, och det är väl ingen som vill förbjuda ”papper” heller. Däremot kan papper användas till att skriva olika slags saker på, och allt som skrivs på papper är kanske inte berikande för den upplysta civilisationens utveckling.

  7. 23 april 2010 10:00

    Det är inte internet det kan vara något fel på. Däremot kan internet användas till att skriva olika slags saker på, och allt som skrivs på internet är kanske inte berikande för den upplysta civilisationens utveckling.

    Du skriver att det det kan finnas ”en fullt rationell anledning att reglera innehållet på Internet”. Om det är mobbning du vill komma åt, hoppas jag du är medveten om att det enda sättet att stoppa mobbning på internet är att förhandsgranska all kommunikation. Att kontrollera alla mail, forum, chattar, alla bilder och videor som läggs ut på nätet, all text folk skriver på alla forum, alla bloggar, och så vidare. Jag hoppas du inser att detta är orimligt, och undrar därför: hur skulle ett reglerat internet hjälpa den mobbade?

  8. 23 april 2010 12:48

    Nu var det inte direkt mobbning vi diskuterade tidigare, i alla fall inte jag. Men visst bör även Internet- och mobilmobbning kunna ge konsekvenser för den som mobbar, i effektivare utsträckning än idag.
    Du säger att förhandsgranskning är orimlig, men jag förstår inte varför? Förhandsgranskning (moderering av bloggar etc) finns redan som valfri möjlighet för bloggägare. Tyvärr används det för litet, då jag kan hålla med någon som kallade bloggkommentarer för vår tids pissrännor. Denna eminenta Rehbinder-blogg tillhör dock inte den kategorin, enligt min mening.
    Men jag utgår ifrån, att även du skulle radera kommentarer om det överskred gränsen för vad du anser är passande på din blogg?

    Sen kan jag tycka att väldigt mycket material som upptar serverplats på Internet är av så undermålig kvalitet att det borde jämställas med klotter och sålunda saneras. Å andra sidan måste folk få vara som de är, och om deras dravel är representativt för dem själva så får man lov att respektera det även om det är beklagansvärt. Så det är en svår balansgång, det inser jag också.

    Men precis som Gunnar noterade tidigare, så sitter problemet inte i tekniken. Jag tycker själv att Internet är ett fantastiskt redskap för kommunikation, informationsspridning, och publikationer som tidigare inte hade varit möjliga.
    När det gäller mobbing barn och ungdomar emellan så har detta ältats sedan urminnes tider, men slappheten hos de vuxna gör att mobbingen kan fortsätta. Att den delvis bytt arena till olika digitala plattformar gör inte saken bättre, eftersom många vuxna inte har en aning om vad som pågår på nätet, eller ens kan skilja en dator från en kaffebryggare!

    Ett mer ”reglerat” Internet som kunde hjälpa utsatta personer på nätet, tror jag handlar mer om att anonymiteten måste luckras upp. Hur det ska lösas handlar nog bara om teknisk uppfinningsrikedom.

    Internet är en symbol för frihet, och ska säkerställas som sådan. Men frihet innebär även ansvar. Jag tror att vi har en bit kvar innan en vettig balans har uppnåtts.

  9. 23 april 2010 20:27

    Moderering av kommentarer stoppar eller motverkar inte problemet i någon nämnvärd utsträckning. Jag tycker modererade kommentarer är tråkigt, då det direkt motverkar en aktiv diskussion. Att i efterhand radera kommentarer är mer lättmotiverat.

    Oavsett hindrar detta inte mobbning. Om en hel uppsättning elever i en klass har varsin blogg, och alla skriver elaka saker om lilla Eva, spelar det mindre roll att kommentarerna är modererade. Eller om de skickar mail till Eva. Eller skriver på hennes Facebook-sida, et cetera et cetera.

    Att du tycker att internet borde saneras för att folks tankar och reflektioner är av ”undermålig kvalitet” är en läskig tankegång. Att göra skillnad på åsikter och åsikter, och ta bort vissa åsikter eller texter för att de inte är tillräckligt bra är en mycket farlig tankebana, som jag hoppas att du inte har. Det är på intet sätt en svår balansgång. Internet ska inte ”saneras”, utom på direkt skadliga saker som bedrägeri, grovt förtal, eller liknande.

    Att luckra upp anonymiteten på internet kommer inte leda till något gott. Det kommer aldrig gå att göra det omöjligt att vara anonym – vem som helst kan med enkla medel säkra sin anonymitet genom att använda proxyservrar eller dylikt. Det enda en uppluckrad anonymitet skulle göra vore att gemene man skulle bli lättare att spåra och kontrollera. Och vem tjänar på det?

    Det enda sättet att omöjliggöra anonymitet vore att göra internetleverantörer ansvariga för innehållet i kommunikationen – vilket vore detsamma som att göra posten ansvarig för innehållet i breven, Vägverket ansvarigt för vilka som åker på vägarna, eller telefonbolagen ansvariga för vad som sägs.

    Är det en utveckling du vill se, Mikael? Åt vilket håll vill du att samhället ska gå?

  10. Gunnar permalänk
    23 april 2010 20:31

    Det ÄR omöjligt att förhandsgranska internet. Internet ligger inte i Sverige. Internet består idag av över fyra *miljarder* datorer och servrar i hela världen. Den datamängd som finns på internet ökar på några dagar med mer än alla IT-anställda i hela Sverige skulle kunna granska under sina livstider.

    En populär lösning är att införa ett statligt register med ”godkända” sidor och tjänster, och spärra allt annat. Det kör dom redan med i ett antal diktaturer runt om i världen för att hålla folket i shack. Knappast någon som vill ha det så. Svårt att kritisera och belysa orättvisor när de man kritiserar bestämmer om befolkningen får läsa det man skriver.

    Och om det inte fanns anonymitet på nätet så skulle en stor mängd regimkritiker runt om i världen ha spårats och fängslats/dödats för länge sen (”ta sitt ansvar”). Internet är ett av mänsklighetens bästa vapen mot förtryck och orättvisor.

    Mobbing, manipulation och sexuella övergrepp är ett SOCIALT problem, inte ett tekniskt.

  11. Gunnar permalänk
    23 april 2010 20:37

    Rättelse: Det är i runda slängar 600 miljoner datorer och servrar. Då är dock alla datorer som ligger bakom samma gateway router räknade som en dator, så för ett företag eller hushåll skulle alla datorer räknas som en.

  12. 23 april 2010 21:12

    Caspian och Gunnar: Jag tror att vi har samma inställning i grundfrågan. Men tills dess att vi får det sociala idealsamhälle som vi alla önskar (där folk t.ex. är övertygade om behovet att inte vara elaka mot varandra) kanske det ändå måste finnas en del regleringar för att stävja krafter hos människor som av olika skäl inte utvecklat någon högre moral och samvete.

    Som du säger, Gunnar, så är det sociala dysfunktioner som behöver åtgärder. Detta glöms allt som oftast bort i Sverige. Man lagar och lappar, behandlar symptom men gör just ingenting åt grundproblemen. När ungdomsgäng börjar råna busschaufförer, löser man detta genom att ta bort möjligheten för *alla* resenärer att betala med kontanter. Typiskt svenskt (det kan vara en internationell företeelse, men jag bor i Sverige och kan bara uttala mig om vad jag erfar här) – att lösa ett problem genom att skapa ett annat. Ett annat typiskt exempel är ju detta med nakenskanning vid flygplatser; en ypperligt befängd idé!

    Initialt kan det dock behövas sådana drastiska åtgärder, och det bör även omfatta Internet, enligt min mening. Varför ska Internet vara någon slags särskild fredad zon, där människor kan bete sig hur som helst utan att räkna med konsekvenser?

    Jag ser naturligtvis inte fram emot någon reglering som skulle begränsa möjligheten att kommunicera, inhämta information eller publicera på nätet. Regleringen måste ske på nivån av ökad identifierbarhet av användarna. Man skulle t.ex. kunna tänka sig någon form av primärinloggning med fingeravtryck varje gång man ska använda nätet. Tekniska begränsningar finns nog inte i sammanhanget.
    Min punkt är inte att begränsa möjligheten till åtkomst av Internet. Däremot är det viktigt att det vid behov ska gå att spåra en datoranvändares aktiviteter tillbaka till den enskilda fysiska personen. Jag menar då naturligtvis om aktiviteter som har med misstänkt kriminalitet att göra. Att gömma sig bakom proxyservrar och dylikt, bör i sammanhanget förstås också betraktas som kriminellt.
    Varför ska vi uppmuntra och sanktionera lurendrejeri och bedrägeri?

    Alla tekniska nödlösningar för att komma åt elaka människor måste dock fortsatt betraktas som nödlösningar, och det primära arbetet måste avse grundproblematiken.

    När jag talade om litterära alster på nätet som är av ”undermålig kvalité” syftade jag mest på såna saker som förolämpningar, personliga angrepp, kränkningar etc.
    Återigen räcker det inte att sanera redan publicerade alster. Man måste främst satsa på folkbildning, så att människor lär sig vad som är ok och inte ok att uttrycka till en annan människa. Många föräldrar tycks ha misslyckats grovt i detta hänseende när det gäller deras egna barn. Den så kallade upplevelseindustrin befrämjar inte direkt heller en sund kultivering av barn och ungdomar. Sex, våld och pucko-beteende genomsyrar det som barn och ungdomar alltmer låter sig inspireras av via TV, Internet, datorspel, mobiler, reklam etc.
    Jag uppfattar detta som ett stort problem, men det är min personliga åsikt som ingen behöver hålla med om, men gärna ge andra förklaringsmodeller på, om det finns några.

  13. 23 april 2010 21:39

    Du är ju farlig på riktigt! Tycker du på fullt allvar att anonymitet ska betraktas som ett brott?

    Tycker du att medborgare ska fråntas möjligheten till privat kommunikation? Att statliga myndigheter ska kunna se exakt vem som gjort exakt vad i exakt alla sammanhang? Ser du inga som helst risker med att ingen kommer kunna vara anonym?

    Varför vill du att internet ska behandlas med speciallagar, och fråntas den rätt till anonymitet som man har i alla andra sammanhang? Yttrandefrihet, tryckfrihet, dessa innefattar båda en rätt att inte avslöja sin identitet.

    Läs igenom tryckfrihetsförordningens tredje kapitel, och motivera sedan varför dessa regler ej ska gälla överallt. Varför ska internet ha speciallagar tycker du? Varför ska bara viss kommunikation vara privat, och skyddas av brevhemligheten?

  14. 23 april 2010 21:41

    Ur yttrandefrihetsförordningen.

    3 kap. Om rätt till anonymitet

    1 § Författare till tryckt skrift vare ej skyldig att låta sitt namn eller sin pseudonym eller signatur utsättas å skriften. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, så ock i fråga om utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Lag (1976:955).

    2 § I mål som rör tryckfrihetsbrott må fråga ej väckas om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, ej heller om vem som är utgivare av tryckt skrift som ej är periodisk. Om för skrift, som ej är periodisk, författare eller utgivare har angivits å skriften med namn eller med pseudonym eller signatur, som enligt vad allmänt är känt åsyftar bestämd person, eller någon i skriftlig förklaring erkänt sig vara författaren eller utgivaren eller inför domstol i målet självmant avgivit sådant erkännande, må dock frågan om han är ansvarig behandlas i målet.

    Fråga om vem som är ansvarig för brott enligt 7 kap. 3 § må utan hinder av första stycket handläggas i samma rättegång som mål som där angives. Lag (1976:955).

    3 § Den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift eller med framställning som var avsedd att införas i tryckt skrift och den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket eller är utgivare av skrift som inte är periodisk.

    Tystnadsplikten enligt första stycket gäller inte

    1. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs,

    2. om fråga om identiteten får väckas enligt 2 § första stycket,

    3. om det rör sig om brott som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1,

    4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 2 § eller 3 § första stycket 2 eller 3, finner det erforderligt, att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller

    5. i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran.

    Vid förhör som avses i andra stycket 4 eller 5 skall rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet. Lag (1991:1470).

    4 § Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med denna förordning. Får efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den i 3 § angivna tystnadsplikten. Lag (1976:955).

    5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet mot författarens eller, i fall som avses i 1 §, mot utgivarens eller meddelarens vilja på tryckt skrift sätter ut dennes namn, pseudonym eller signatur eller åsidosätter sin tystnadsplikt enligt 3 §, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Till samma straff döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet på skriften såsom författare, utgivare eller meddelare sätter ut namnet på eller pseudonym eller signaturen för annan person än den verkliga författaren, utgivaren eller meddelaren.

    För efterforskning i strid med 4 § första meningen döms, om efterforskningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst ett år.

    Allmänt åtal för brott som avses i första stycket må väckas endast om målsäganden anmält brottet till åtal. Lag (1991:1470).

    6 § Med författare likställes i detta kapitel annan som är att anse som upphovsman till framställning som införts eller är avsedd att införas i tryckt skrift. Lag (1976:955).

  15. 24 april 2010 23:49

    Ja, jag är jättefarlig, som stora stygga vargen! I själva verket får jag teet i vrångstrupen varje gång telefonen ringer, av rädsla att det är Radiotjänst!
    Så jag vill gärna tillägga att Radiotjänst skulle få lägga ned sin verksamhet om jag kom till makten. Public service kan finansieras via skattsedeln och nedskärning av onödiga statliga utgifter.
    ja, och elbolagen, dessa gamar, skulle också behöva sättas på pottan. Maken till fräckheter, och med statens goda överinseende dessutom…

    Mina svar på dina frågor här har redan hoppat över till ditt nya inlägg ”Rätten till anonymitet”

  16. 24 april 2010 23:55

    Du förstår lika väl som jag, att vad jag menar är inte att du som person är farlig, utan att dina åsikter, omsatta i praktik, skulle innebära en djupt olycklig samhällsutveckling.

  17. Mikael Sjödin permalänk
    25 april 2010 00:04

    Alltså, ibland blir jag så trött på folk som aldrig kan tillåta sig att dra på mungiporna åt nånting…

  18. 25 april 2010 00:09

    Självklart insåg jag när jag skrev mitt svar att du inte skrev seriöst. Jag upplevde det dock som ett ironiskt förlöjligande av mitt uttalande att du var farlig, och valde därför att förtydliga.

    Jag är på intet vis en humorlös människa, men du måste minnas att detta är skriven text. Ens intentioner går inte alltid fram, varför jag huvudsakligen väljer att skriva och läsa utan ironi.

  19. Mikael Sjödin permalänk
    25 april 2010 08:13

    Nej, nej, jag sysslar ogärna med ironiskt förlöjligande av folk jag pratar med. Det var menat som ett skämt (vänskapligt sådant), och dessutom stämmer allting (förutom att det skulle vara jag som jagar Bror Duktig i Ankeborgsskogen).
    Jag har försökt lätta upp stämningen i vår diskussion ett flertal ggr, men du vägrar nappa! (också en vänskapligt sinnad iakttagelse med glimten i ögat).
    Och jag är djupt imponerad av hur bra svenska du skriver för att vara så ung.
    (Skriven text brukar sällan vara ett problem vänner emellan. Problemet med människan är att hon sällan längre utgår ifrån att någon är hennes vän).

  20. Kapten klarsynt permalänk
    25 april 2010 16:35

    ”Du har förmodligen aldrig behövt hamna i en situation där du utsatts för emotionella, ja till och med sexuella, övergrepp via datorskärm, tangentbord, webbcam eller telefon.”

    Vad är ett emotionellt övergrepp? Är det olagligt?

    Är ett sexuellt övergrepp via datorskärm när någon drar fram snoppen på webcam? Tror snarare det klassas som blottning.

    Hur utförs dessa sexuella samt emotionella övergrepp via telefon, datorskärm etc?

  21. 25 april 2010 17:10

    ”Vad är ett emotionellt övergrepp? Är det olagligt?”

    Ja, det finns exempel på när lagstiftning omfattar handlingar som anses kränka personer emotionellt. Blottning nämner du redan, och det kallas tekniskt för ”förargelseväckande beteende”.

    ”Är ett sexuellt övergrepp via datorskärm när någon drar fram snoppen på webcam? Tror snarare det klassas som blottning.”

    Ja, det kan vara kränkande, i synnerhet om det kommer som en oönskad överraskning. Att dra fram snoppen för någon i webcam är vanligen en sexualrelaterad handling, avsedd att uppväcka sexuella känslor hos åskådaren. Om åskådaren inte räknat med sådana handlingar och ofrivilligt utsätts för dem, kan det betraktas som ett övergrepp.

    ”Hur utförs dessa sexuella samt emotionella övergrepp via telefon, datorskärm etc?”

    Förutom ovan givna exempel kan nämnas olika former av sexuellt motiverade förolämpningar, påhopp. Gubbar som ringer anonymt till folk och flåsar i luren är ett klassikt exempel, som om det hamnar hos fel mottagare kan vara ganska stötande. Idag drar folk fram snoppen i webcam eller mobilen i stället, men principen är densamma.
    Det finns olika former och metoder. En annan är att manipulera motparten till att själv blotta sig eller utföra sexuella handlingar i webcamen, och sedan publicera bilder eller filmer på nätet utan personens medgivande eller vetskap. Sådant är tydligen ganska vanligt nuförtiden, i synnerhet bland ungdomar, och konsekvenserna kan bli nog så förödande, i synnerhet som offret kan bli offer i dubbel bemärkelse då han/hon även får skuld/skamkänslor eftersom det kan vara svårt att hävda att man blev tvingad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: