Grönt är det nya röda

Gustav Fridolin, Milöpartiets unge och populistiske guld­gosse, skrev en debattartikel där han menade att »de gröna ska inta mitten i den svenska politiken«. Till att börja med känns det konstigt att ett parti som enligt väljarna står till vänster om Social­demo­kraterna ska inta en mitt; en mitt som jag inte ens ser existera. Är det det stora utrymmet mellan Social­demo­kraterna och Moderaterna, där redan Centerpartiet och Folkpartiet försöker få plats?

Nå, om rubriken är olyckligt satt må det väl vara hänt. Mer intressant är att se vad han har att komma med i sak. Dessvärre bekräftar han redan i första stycket den skepsis som väcks i rubriken. »Den politiska kraft som intar en bred mittenposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier, skriver Gustav Fridolin.« Det stora fel han gör i sin argu­ment­ation är att utgå från en höger–vänster-skala, och att allt som inte är »höger« eller »vänster« är »mitten«.

Fridolin försöker i sin artikel förklara varför regeringen inte håller måttet, genom att hänvisa till Karl Staaf. Regeringen är inte bra, för den satsar inte tillräckligt med pengar på att »skapa jobb«. Karl Staaf valdes till statsminister 1905. Han var liberal, och verkade i synnerhet för allmän rösträtt, försvar för fack­föreningar, och upplösning av unionen med norge. Han var en frihetskämpe, som ville ge människor möjligheten att själva forma sina liv. Fridolin påvisar aldrig någon direkt koppling mellan hans idéer och Miljöpartiets, men vill på något vis framhäva att Staaf var en bra karl. Regeringen, å andra sidan, menar Fridolin inte håller måttet. Regeringen är inte bra, för den höjer inte skatterna. Regeringen är inte bra, för skillnaderna mellan fattiga och rika växer. Regeringen är inte bra, för den tror för mycket på människans förmåga att skapa själv, och för lite på politiken.

Miljöpartiet är inte, kommer inte att bli, och har heller aldrig varit, ett liberalt parti. Genom att hänvisa till Staaf gör man ingenting annat än att visa att man inte är dogmatiskt mot allt som har någonting med liberalism att göra – en förvisso mycket sympatisk sida, men det gör en inte liberal.

Vad Miljöpartiet håller på att bli är inte den nya mitten, utan den nya vänstern. Samtidigt som Social­demokraterna faller samman, och inte har någonting att komma med mer än en underhållande dokusåpa om vem som blir nästa partiledare, följer Miljöpartiet upp stjärnskott med stjärnskott. Efter omåttligt populära Maria Wetterstrand kommer den tillika omåttligt populäre Gustav Fridolin – båda för sig mer karismatiska än någonsin Mona Sahlin och alla hennes efterträdarkandidater tillsammans.

För alla som vill ha en modern socialdemokrati, med mer miljöpatos än klasskamp, en lika stark stat med en lika uppfostrande roll – du ska inte äta för mycket socker, du ska inte ha omoraliskt sex och du ska inte vara för rik – är Miljöpartiet rätt val. För alla som vill ha socialdemokrati, men ändå inte Socialdemokraterna.

Risken finns att Miljöpartiet blir det parti som efter Moderaterna axlar manteln som det statsbärande partiet.