För all del, lite matematiksatsningar i skolan och subventioner till grisbönder gick igenom. Men den enda post som uppmärksammades var momssänkningen för restaurangbranschen. Hur många jobb skulle den egentligen ge? Oppositionen var inte road. Socialdemokraternas Tommy Waidelich förklarade att »det ger inga nya jobb, om ens några«. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna höll med. Miljöpartiet röstade oentusiastiskt med Alliansen, eftersom de lovat att göra det. Till och med Alliansens företrädare var påtagligt undfallande när de tillfrågades hur många jobb som skulle bli till. Ingen verkade riktigt tro på förslaget.

Men mitt i den uttråkade debatten fanns ett perspektiv alla missade. Nya Moderaterna är bara i andra hand ett politiskt parti – i första hand en valvinnare. Ledarskribenter och oppositionspolitiker hängde upp sig på jobbskapande och ekonomiska effekter av dessa 5,4 miljarder kronor, som om politiken handlade om resultat. Politik handlar om makt. Det spelar ingen roll för Alliansen hur många jobb som blir till. Det skulle lika gärna kunna vara noll. Restaurangmoms­sänkningen är ändå en av deras bästa reklamkampanjer.

Hur går det ihop? Hur kan en jobbskapande åtgärd som inte skapar jobb vara bra reklam?

För att politiker som gör någonting konkret uppskattas. Och restaurangmoms­sänk­ningen kommer märkas konkret. De flesta märker inte av antalet arbetslösa i sin vardag, men de flesta märker av matpriser. Och oavsett jobben lär momssänk­ningen ge effekt på kostnaden för att äta på restaurang. Att äta ute är för de flesta en genuint angenäm upplevelse. Det är det kanske bästa sättet att sätta guldkant på tillvaron, och att ha råd att göra det oftare ger möjlighet till långt mer vardags­lyx. Det blir billigare och enklare att äta ute. Såväl verklighetens folk som kultur­eliten kommer märka och uppskatta detta. Denna positiva förändring i männi­skors vardag kan Alliansen ta åt sig mycket ära för. Det ska inte underskattas.

Människor är också oerhört kostnadsmedvetna. En sänkning i priser upplevs ofta än mer påtagligt än en höjning av disponibel inkomst, genom till exempel jobb­skatte­avdrag. Föräldrar som jagar extrapriser märker direkt när priset på mjukost, blandfärs eller fredagsmysets chips förändras med bara några kronor, samtidigt som en höjd eller sänkt kommunalskatt för hundratals kronor i månaden kan gå nära nog obemärkt förbi. Prisförändringar märks snabbare än skatteförändringar. Det är mer vardagligt, mer nära den enskilde. Även här kan Alliansen tillgodo­räkna sig sympatier.

Sist men inte minst är det billig reklam. Alliansen behöver inte ens göra den själv. Tänk noga efter – när fick en regering sist en hel bransch att göra reklam för en budgetförändring? Snabbmatskedjor affischerar över hela landet att sänkt moms ger billigare mat. Restauranger berättar hur bra det är med sänkt moms. Ett privat företag gör bioreklam för en skattesänkning! När hände det sist?

Politik är en sekundär fråga. Reklam är viktigare. Jobbskapande effekter i all ära, men momssänkningens stora betydelse är som reklam för regeringen. Inte bara märks reformen i sparade slantar hos varje konsument – restaurangmomssänk­ningen har också fått en av landets största branscher att göra reklam för den sittande regeringen. Det är en imponerande bedrift.

Idag skriver jag tillsammans med Benjamin Juhlin från Grön Ungdom i Stockholmsregionen och Alfred Askeljung från CUF Stureplan om hemundervisning, frihet och en verklighetsfrånvänd skolminister. Läs artikeln här!

»Som liberal måste man ha som mål mål vara att individen ska få mer makt över sig själv. Som utbildningsminister måste målet vara att elever ska få en så god utbildning som möjligt. Att Jan Björklund gör tvärtom i båda fallen är minst sagt uppseendeväckande.«

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

John Rawls menar till exempel att endast det som inte är »moraliskt godtyckligt« får påverka sociala omständigheter, och att »resurser« måste omfördelas för att utjämna eventuella sociala omständigheter, naturgivna förmågor och annat moraliskt godtyckligt. Ingen ska få mer på grund av moraliskt godtyckliga aspekter. Om två personer lägger ned lika mycket tid och ansträngning på att lära sig att spela fiol, och den ena ändå är bättre, beror detta på moraliskt godtyckliga faktorer såsom medfödd begåvning eller rätt föräldrar. Eftersom det är moraliskt godtyckligt ska det utjämnas, och båda violinisterna ska få det lika bra.

Thomas Hobbes och John Locke menar att statens roll måste beskrivas utifrån ett tänkt naturtillstånd. I och med att människor i ett »naturtillstånd« beter sig på ett visst sätt, ingår de ett kontrakt för ett samhälle. Det är bara det att ett sådant kontrakt aldrig ledat till grunden för en stat. Nå, med sextonhundratalets (förmodat) begränsade historiska kunskaper kan man förstå att de måste måla upp en idealiserad bild av hur människor betett sig innan civilisationen.

Men idag måste vi väl ändå ha kommit längre, nu när vi vet mer om människans, samhällens och civilisations uppkomst? Nejdå. Rawls drar det till och med ännu längre. Det moraliskt riktiga är inte längre kontrakt som ingås rationellt av människor i ett naturtillstånd, utan kontrakt som sluts av rationella och egenintrisserade individer bakom en okunnighetens slöja. Diverse antaganden leder förstås till Rawls minimaxprincip.

Ursäkta, men det är bara dumheter. Ett sådant kontrakt har aldrig ingåtts och kommer aldrig ingås. Någon »okunnighetens slöja« går inte ens att föreställa sig. (Försök att tänka dig hur du skulle resonera om du inte visste vem du var!) Rawls och hans försvarare skulle här säga att det förvisso stämmer. Ett sådant kontrakt kommer inte ingås, och det är heller inte målet. Men det samhälle man kan anta skulle framträda om människor skrev ett rationellt kontrakt bakom en okunnighetens slöja är målet samhället bör sträva efter; det är det moraliskt mest giltiga samhället.

Men det är ett hypotetiskt kontrakt som är hypotetiskt skapat och ingånget av hypotetiska personer som inte är vi. Är det verkligen vad vi bör ha som mål för samhället?

På ett lika hypotetiskt vis skulle vi kunna tänka oss att alla människor visste allting om allting, och skulle ingå ett samhällskontrakt. Skulle det vara en god princip? Eller att ingen visste någonting alls. Hur skulle de definiera rättvisa? Eller så konstruerar vi ett hypotetiskt scenario där någonting moraliskt ickegodtyckligt, som ett rationellt berg, bakom en okunnighetens slöja

Om man abstraherar bort för mycket av verkligheten kan man formge vilka moraliska principer som helst. Alltför många filosofer gör just detta, och skapar de mest lysande och logiskt koherenta moraliska principer för hur samhället ska vara utformat.

Men de glömde verkligheten på vägen.

Mer exakt har vi i budgetens utgiftsområde 23, Areella näringar, landsbygd och livsmedel, utgiftsposter som gårdsstöd och djurbidrag (6 583 000 000 kronor), åtgärder för landsbygdens miljö och struktur (3 123 451 000 kronor), stöd till jordbrukets rationalisering (2 616 000 kronor), strukturstöd till fisket (18 482 000 kronor), intervention och exportbidrag för jordbruksprodukter (322 097 000 kronor) och mycket mer. Den totala summan blir 17 732 511 000 kronor – nästan arton miljarder! Ställ mot detta att vi har strax under 4,3 miljoner förvärvsarbetande. Det innebär att bara detta område omfördelar över 4 100 kronor om året från varje förvärvsarbetande till bönder, fiskare och andra matproducenter.

Men, kan man invända. Om det är någonting som ska subventioneras är det väl ändå mat? Mat är ju någonting vi alla behöver. Dessutom går subventionerna till svensk matproduktion. Och att stärka svensk export är väl bra?

Mat är sannerligen någonting vi alla behöver. Därför köper vi mat. Genom att betala för matvaror av olika slag visar vi vad vi vill konsumera, och skickar signaler till madproducenter och återförsäljare att de ska tillgodose oss med rätt produkter. De tjänar pengar på att på bästa och billigaste sätt tillfreds­ställa våra behov. Om vi subventionerar mat förvrängs dessa signaler. Plötsligt blir det inte längre mest lönsamt att uppfylla andra människors preferenser. Istället tjänar man på att uppfylla de preferenser staten i form av en myndighet, en tjänsteman eller ett riksdagsbeslut tycker att man borde ha. Om svensk mat är så bra att människor vill ha den kommer den inte behöva subventioneras.

Om svensk mat däremot är dyrare att framställa och inte lika kvalitativ som mat från andra länder, bör den heller inte subventioneras. De enda skäl som finns för att subventionera svensk matproduktion är just att svenska bönder ska vara kvar, vilket är en konstig inställning.

I skolan får man lära sig om vilket framsteg det är att Sveriges befolkning gått från jordbrukssamhälle till industrisamhälle till tjänstesamhälle. Man får lära sig att det är bra att vi inte längre behöver sysselsätta 70 procent av befolkningen i jordbruket, utan nu bara har två procent. Men varför skulle två procent vara bättre än en? Eller en halv? Varför ska vi sträva efter att upprätthålla den mängd jordbruk vi har idag, istället för att låta marknaden finna de mest effektiva sätten att förse människor med de livsmedel och andra varor vi vill ha?

Men att stärka svensk export då? Nej, inte heller det är bra. Att exportera är som att arbeta. Det är inte bra, men ett nödvändigt ont för att sedan kunna konsumera. Den viktigaste invändningen är emellertid att genom att stärka exporten i ett område, försvagas den i ett annat. Om vi producerar kontorsmateriel genom att exportera morötter och importera papper, eller om vi producerar vårt papper själva, är helt oväsentligt. Det som spelar roll är att vi får det så billigt som möjligt.

Att det blir så billigt som möjligt kan ingen centralt planerande enhet säkerställa. Så vad staten gör är att gynna bönder och på två sätt missgynna alla andra. Dels direkt, genom att arton miljarder kronor omfördelas från förvärvsarbetande till bönder. Dels indirekt, genom att konsumtion blir dyrare för alla när de mest effektiva produktionsmedelen inte längre är lönsamma att använda.

Vi skulle kunna spara tusentals kronor per person och år genom att avskaffa stödet till jordbruket. Men uppenbarligen är de två procenten som utgör bönder ett för viktigt särintresse för det. Och Alliansen är för feg.

Men nej, de enda betydande förändringarna är lite mer pengar till slakt, bönder, bilar, religion, matematik och restauranger. Ty det vore ju olyckligt om vi slaktade färre djur. Eller om det skulle finnas färre bönder i Sverige. Eller om folk valde andra transportmedel än bilar. Eller – ve och fasa! – om pingstkyrkan förlorade pengar. Och matematik i all ära, men blir skolan verkligen bättre av mer detaljstyrd undervisning? Inte ens restaurangmomssänkningen fyller någon riktig subvention, mer än att försäkra Alliansen om krögarnas röster. (Som Tommy Waidelich så träffande uttryckte det: »Det blir inga jobb, om ens några!«)

Det finns redan så himla mycket dumheter som staten lägger pengar på. Man kan tycka att en borgerlig regering vill ta bort några av dem, men inte då! De skulle kunna fokusera på att skapa reformutrymme och finansiell säkerhet genom att gå igenom statens utgiftsposter och ta bort de dumma och kontraproduktiva. Men nej. I Sverige minskar man inte statens befogenheter, oavsett partifärg. Inte ens i kristider. För det är ansvarstagande att ta ansvar för fortsatt bortkastade pengar.

Om man till exempel – helt radikalt – tänkte sig att forskning för näringslivet (inte universitetsforskning, utan näringslivsforskning) skulle bedrivas av näringslivet, skulle man spara tre miljarder kronor. Men det kanske är för radikalt. Staten måste ju kunna kvalitetssäkra näringslivets forskning. Tre miljarder skulle man också kunna spara om man lät regioner växa av sig själva, istället för att satsa på »regional tillväxt« – det vill säga, ta pengar från välfungerande företag och regioner, och ge till dåligt fungerande företag och regioner. Här är regeringen emellertid bara skyldig till hälften av dumheterna. Resten kommer från EU.

Apropå EU raljerar jag gärna över deras jordbrukssubventioner. Men Sverige är knappast en förebild. För posten »gårdsstöd och djurbidrag m.m.« anslås sex och en halv miljard. Svenska folket betalar alltså nära tusen kronor per vuxen medborgare direkt till gårdsstöd och djurbidrag åt våra bönder. Och det är bara en liten del av vad de får. Från EU får vi nästan tre miljarder för »landsbygdens miljö och struktur«, vilket vi kompletterar med lite mer än lika mycket till ur statens kassa. Stöd till jordbrukets rationalisering, stöd till fjällägenheter och främjande av rennäringen får tillsammans 110 miljoner. Skulle man tycka att landsbygden klarar sig utan bidrag kan man totalt spara över sjutton miljarder.

Men det vore ju inte ansvarsfullt.

Budgeten har till och med en post vars namn verkar taget från det tidiga artonhundratalets protektionism! Intervention och exportbidrag för jordbruksprodukter (322 miljoner kronor). Näringslivet får också tvåhundrafemtio miljoner för exportfrämjande verksamhet. Export är ju en typisk sak som marknaden inte klarar själv. Ska man ta ansvar måste man förstås lägga skattemedel på att dirigera export.

Det är tid för ansvar.

Om man räknar bort utbildning, forskning och miljöfrämjande åtgärder, är det direkta stödet till bönder, landsbygd och dylikt fortfarande över femton miljarder kronor. Femton miljarder! Det är lika mycket som det tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Vore det för mycket begärt av en borgerlig regering att de låter människor behålla sina pengar snarare än att ge dem till bönder?

Bidrag till trossamfund ökas, och uppgår till sextio miljoner kronor. Det vore ju synd om religionen förlorade sin starka ställning i samhället, så det är bra att ta pengar från de 77 % av befolkningen som inte tror på en gud, och ge till de 23 % som gör det. I synnerhet lämpligt är det förstås att 95 % av bidragen går till kristna kyrkor, nästan fem procent till de andra abrahamitiska religionerna, och lite mindre än en halv procent till resten. (Och då är Svenska kyrkan inte medräknad. Att forska kring historia görs förslagsvis på universitet, och inte i statliga myndigheter som Forum för levande historia. Men de får fortsatt stöd på 40 miljoner.

Den erkänt ineffektiva myndigheten Arbetsförmedlingen ska bli mer effektiv genom att få mer pengar. Det brukar ju fungera så. Deras förvaltningskostnader uppgår till sju miljarder kronor. Detta trots att det finns få skäl att anta att en statlig arbetsförmedling har några som helst fördelar framför en privat. Och när vi är inne på arbetsmarknad: Att fackföreningar ska drivas av arbetare i sammanslutning tycker vi inte, utan ger ILO 30 miljoner kronor.

Det är tid för ansvar.

Värt att notera är att dessa utgifter – och många andra – är helt oproblematiska. Av över tusen miljarder kronor är de enda som väckt kraftigt motstånd det nu tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Mattias Svensson skriver på SVT Debatt, att »Hela våren och sommaren har oppositionen skjutit in sig på att vara emot ett femte jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar för 15 miljarder kronor. När regeringen 2008 ville garantera banker och finansinstitut närmare två statsbudgetar, 1500 miljarder kronor, då gick förslaget igenom en enig riksdag på bara två veckor.«

Kontentan av hans artikel är att en borgerlig regering borde banta staten snarare än mata den. Men i Sverige finns ingen politisk kraft att räkna med som strävar efter att minska statens inblandning i samhället, privatlivet och ekonomin. Vi har inga partier som vill avskaffa onödiga utgifter. Istället står blockstriden mellan en växande stat och status quo. Ty hur ovillig regeringen än är att ta bort dumheter ur Sveriges budget, är det tydligt även innan Socialdemokraternas skuggbudget offentliggjorts, att alternativet är att införa större utgifter, och än mer utöka statens område. Subventioner av Saab och varvsindustrin, rätt till heltidsarbete och än mer regional tillväxt. I synnerhet i Kalmar.

Det är tid för ansvar. Status quo för hela Sverige.

I ett land som påstås vara sekulariserat rimmar det illa när riks­dags­partier ställer upp i val till ett religiös samfund. Då man en gång har fattat beslutet att skilja stat och kyrka känns detta som en minst sagt naturlig förlängning. Det finns förstås en risk att färre kommer vilja kandidera till kyrkovalet, vilket kan vara skadligt ur en demokratisk synvinkel. Men de som fortsätt­nings­vis vill vara ombud för vissa politiska idéer i det kyrkliga arbetet kommer kunna göra det, fast då som fristående representanter.

Kanske kommer förslaget om ett avståndstagande från Svenska kyrkan att skada Alliansen. Moderaternas beslut kan tolkas som ett avstånds­tagande från kristendomen i stort, vilket i sin tur kan lyfta kritiska röster kring allianssamarbetet med Kristdemokraterna. Möjligtvis kan detta komma att bli ytterligare en anledning till högerblockets upplösning.

Hur som helst hoppas jag få se fler partier som följer Moderaternas väg, om de menar allvar med den sekularisering de en gång röstade igenom. Det är dags att ta fullfölja sin politik.

Charlotte Roberton

Rika är mer benägna att tänka på sig själva och är mest ute efter att sänka skatter och minska statlig inblandning i deras liv, ekonomi och land. Fattiga människor å andra sidan är mer beroende av andras hjälp för att överleva, och blir bättre på socialt beteende. De är bättre på att läsa av människors känslor, och är mer villiga att ge till behövande.

Ett av de test som stödjer detta är ett ”diktatorspel” som Keltner genomfört. En person tilldelades tio poäng som representerade pengar, och fick sedan bestämma hur mycket av dessa pengar de skulle ge till en partner de inte kunde se. Efter att resultaten rensats för kön, etnicitet och ålder, var det tydligt att rika människor var mindre benägna att ge pengar än fattiga.

Men hur intressanta dessa beteendemönster än är, kan jag inte sluta undra om allting inte är felformulerat. Om inte frågan är ställd ur fel perspektiv, och svaret blir därefter.

Frågan som verkar ha ställts är: På vilket sätt beter sig rika människor? Argumentationen Keltner för är att med rikedom följer bristande empati och fokus på pengar. Det är en tydlig korrelation, vilket alla data tydligt visar, men kausaliteten känns i mina ögon mer oklar.

Är det inte rimligt att anta att personer som har tendensen att tänka mer på sig själva blir höginkomsttagare? Människor som är mer benägna att ge bort sina pengar torde ha en statistiskt mindre chans att bli rika, överklass eller höginkomsttagare. Och på samma sätt är det inte konstigt om de som är rika har vissa gemensamma drag, som ett större fokus på pengar.

Är det inte ett det kapitalistiska systemet felkonstruerat, om man belönas för att man är oempatisk? Ett system där giriga människor som inte bryr sig om andra, inte kan läsa andras känslor och inte är benägna att ge bort sina resurser belönas?

Det är förstås en intressant vinkling. Men även den utgår från en felställd problemformulering. Vårt system låter förvisso giriga människor belönas på det sätt de vill belönas – genom mer pengar. Men studierna visar ju att personer med lägre inkomst inte är lika giriga, och värderar annat än just pengar. Fattiga är bättre på socialt beteende, att läsa av människors känslor och att ge pengar till behövande.

Det krävs inte mycket långsökt teoretiserande för att anta att även de belönas i ett fritt samhälle, fast på sitt sätt. En person som är bra på att läsa av känslor kanske belönas med pengar, men med ömsesidiga känslor. En person som tycker det är viktigare med pengar än sociala kontakter kommer belönas med mer pengar, medan en person som tycker tvärtom kommer belönas med fler vänner.

Vi har alltså ett system där människor kan belönas på ett flertal sätt, och sträva efter ett flertal saker. Och studier visar att det fungerar. De som värderar pengar mest, och är mest giriga, tjänar också mer pengar. De som å andra sidan värderar vänskap över pengar tjänar mindre pengar, men har sannolikt närmare sociala kontakter. Människor belönas på sätt som överensstämmer med deras preferenser. Jag har svårt att se ett sådant system som dåligt.

I och med denna modernisering finns en möjlighet för dem att bli mer attraktiva för fler. Dessa eventuella röster skulle då i huvudsak komma från Socialdemokraterna och några av de mer radikala miljöpartisterna. Sannolikheten att man byter från Alliansen eller Sverigedemokraterna – partiets evigt svurna fiender – till Vänsterpartiet är nära nog noll.

Men Socialdemokraternas nya partiledare betongsossen Håkan Juholt innebär ett tydligt steg åt vänster. Denna sväng som Socialdemokraterna har tagit i riktning, bakåt åt vänster, med fokus på fornstora dagar och Olof Palme, gör det mycket möjligt att Socialdemokraterna istället tar röster från Vänsterpartiet. I och med en tydlig vänstersväng för Socialdemokraterna och en lätt högergir för Vänsterpartiet kan vi förvänta oss en hårdare konkurrens dem emellan.

Däremot lär Socialdemokraterna få svårare att vinna tillbaka de väljare man förlorat åt Alliansen, och i synnerhet Moderaterna. De medelklassväljare som tjänat tusentals kronor på sänkta skatter, jobbskatteavdrag och lite mer frihet i vardagen, kommer inte att vilja byta tillbaka till ett Socialdemokraterna under Juholt, som står tydligt till vänster om den politik som förlorade valen 2006 och 2010. Detta förstärks förstås ytterligare av uppfattningen av Juholt som vag i bästa fall och velig i värsta fall.

Vidare ger Juholt en möjlighet för socialdemokrater som röstat på Sverigedemokraterna en möjlighet att komma tillbaka. Där Mona Sahlin blev en symbol för det mångkulturella Sverige (och alltså farlig) står Juholt för en protektionistisk politik och inte sällan liknande retorik som folkhemsivrarna i Sverigedemokraterna. Hur stora väljarstriderna blir mellan de två folkhemspartierna beror mycket på hur Sverigedemokraterna väljer att profilera sig.

Socialdemokraternas vänstersväng lämnar också utrymme för Miljöpartiet. Även Miljöpartiet har nya ledare, i Åsa Romson och Gustav Fridolin. De är båda förhållandevis unga – i synnehret Fridolin – men har också en tydlig vänsterprägel. Fridolin har som ännu yngre kritiserat Vänsterpartiet för att inte tillräckligt hårt driva en syndikalistisk politik. Göran Persson förde en nyliberal politik, ansåg Fridolin. Miljöpartiet står till vänster om Socialdemokraterna, menar väljarna, och det nuvarande ledarparet kommer inte föra dem åt höger. Det enda som gör att Miljöpartiet kanske hamnar till höger om Socialdemokraterna är Socialdemokraternas tydliga vänstergir med Juholt. Men det går inte att förneka att den föryngring Miljöpartiet har gjort i kombination med den nostalgiska folkhemsdröm med mustasch Socialdemokraterna antagit kommer få unga socialdemokrater att rösta på det unga socialdemokratiska alternativet. Miljöpartiet, det vill säga.

Centerpartister då, som bryr sig om miljön? Två skäl talar för att centerpartister inte kommer fly till Miljöpartiet. För det första borde de som bryr sig om miljön redan ha valt Miljöpartiet, och de som inte bryr sig om miljön har ingenting övrigt med Miljöpartiet att göra. Centerpartiet har varit notoriskt dåliga på att profilera sig som miljöparti. De har varit notoriskt dåliga att profilera sig över huvud taget. Detta leder in på det andra skälet: Centerpartiet håller på att välja partiledare, och båda kandidaterna har visat intresse av att profilera Centerpartiet tydligare i miljöriktning. Om något skulle Centerpartiet kunna ta ett fåtal miljöröster från Miljöpartiet.

Vänsterpartiet rör sig lätt åt höger, och bryter med kommunistkopplingarna. Socialdemokraterna rör sig åt en nostalgisk folkhemsvision, vänsterut och bakåt. Miljöpartiet visar inga tendenser att liberaliseras, utan snarare det motsatta.

Sammantaget är intrycket ett mindre spritt och mer vänstervridet rödgrönt block. Möjligheterna för de rödgröna att attrahera mittenväljare, moderatröstare eller andra som har röstat på Alliansen tidigare ser onekligen skrala ut, och risken är att den ökända borgerliga kannibalismen byter sida, och blir en rödgrön kannibalism. En annan möjlighet är att riksdagsvalet 2014 blir ett mer ideologiskt val. Ett val mellan vänster och höger, och inte mellan ”ansvar” och att ”inte kunna vänta”.

När telefonnätet byggdes ut i USA var koppar nödvändigt, oersättligt. Det var inte bara dyrt, utan omöjligt att byta ut kopparen mot något annat material. Det var helt enkelt det enda möjliga sättet att överföra data. Så när fler och fler fick telefon användes stora delar av världens kopparresurser upp. Man var orolig att det inte skulle vara möjligt att täcka hela landets behov av telefoni. Men två saker hände. i takt med att kopparreserverna användes upp steg priset på koppar kraftigt. Det blev lönsamt att utvinna koppar från mer svårtillgängliga områden, och således upptäcktes nya fyndigheter runtom i världen. Men än viktigare var den nya tekniken. Istället för koppar tog fiberoptiska kablar och satelliter över rollen som informationsöverförare för telefoni. Idag används knappt någon koppar alls för telefoni. Ingen pratar längre om omöjligheten att dra telefonlinjer till hela världen, och problemet var löst. Inte ens idag, mer än hundra år senare, lider vi en kraftig brist på koppar. Även om priset är mycket högt produceras långt mer än någonsin tidigare.

Men koppar är bara ett exempel av många ämnen. Hur är det till exempel med olja? Om det är något ämne som definitivt håller på att ta slut, och som vår tillväxt är beroende av, är det väl ändå olja?

Sedan oljan först började utvinnas har vi varit rädda för den dag oljan ska ta slut. Det blev ett ännu större problem när bilar som drevs av bensin blev mer populära. År 1882 uppskattade man att det fanns knappt hundra miljoner fat olja kvar. Ungefär 25 miljoner fat olja konsumerades varje år, så oljan förväntades vara slut inom några få år. 1919 varnade Scientific American för att oljan skulle ta slut inom tjugo år. American Petroleon Institute varnade i sin tur trettio år senare för att det bara fanns hundra miljarder fat olja kvar. 1956 förutsåg man Peak Oil om bara fjorton år, men 1980 fanns 648 miljarder fat olja kvar. 1993 hade det växt till 999 miljarder fat, och 2008 uppskattas 1 238 miljarder fat olja finnas kvar.

Precis som med koppar har oljan stigit i pris. Det har gjort det lönsamt att leta efter och utvinna olja på mer otillgängliga platser. Det är också därför de kända oljereserverna har kunnat växa, även om oljan faktiskt är en ändlig resurs. Vår konsumtion minskar reserverna i enorm takt, men vi upptäcker ny olja ännu snabbare. ”Peak oil” är förmodligen inget reellt hot på mycket mycket länge till. (Däremot utgör koldioxid vid oljeförbränning förstås ett hot.)

När oljan till slut är på väg att ta slut kommer priset stiga kraftigt och lönsamheten att ersätta den kommer öka. Vi klarade av att ersätta koppar med fiberoptik och satelliter. I jämförelse är olja otroligt lätt att ersätta, vilket kommer ske så fort det blir ekonomiskt lönsamt. Koppar och olja är också två av de resurser man sett som mest nödvändiga för fortsatt tillväxt. Våra resurser håller inte på att ta slut. Vi lär oss att använda dem mer effektivt, utvinna dem på nya platser och ersätta dem med mer lättillgängliga resurser.

Men ibland räcker inte det, utan externaliteter kommer in i bilden. Ta bilar som exempel! Människor väljer bilar inte bara efter pris, utan miljoner aspekter spelar in! Utseende, andrahandsvärde, sittplatser, topphastighet, motorvolym, accelerationsmöjlighet, penisförlängare, miljöaspekter, komfort och mycket, mycket mer. Samtidigt släpper bilar ut miljöfarliga ämnen. Koldioxid, kolmonoxid och partiklar som är obehagliga att andas in i stor mängd. Dessa effekter, som huvudsakligen skadar tredje part, kallas externaliteter.

Hur skapar man rätt incitament med så många faktorer att ta med i beräkningen? Vad är ens ”rätt incitament”? Det vi vill hitta är förstås ett system som i bästa möjliga mån kompenserar för de nämnda externaliteterna, och ger miljöhänsyn en väl avvägd betydelse i valet av bil.

I dag har vi ett dumt och krångligt system. Vi försöker minska koldioxidutsläpp genom att ge människor incitament att köpa en bil med låga utsläpp, och sedan åka hur mycket som helst. (Detta är förstås inte helt sant då vi även har en bensinskatt, men fordonsskattens roll är denna.) En bil med stora utsläpp ger högre fordonsskatt, medan en bil med lägre utsläpp ger lägre fordonsskatt. Skatten är även differentierad så att man betalar olika mycket för bensinbilar, dieselbilar och etanolbilar.

Fordonsskatten beräknas baserat på koldioxidutsläpp vid blandad körning. Syftet är alltså att minska koldioxidutsläppen. Men vad blir incitamenten? Incitamenten blir förstås att köpa en bil med låga utsläpp, och få en låg engångskostnad. Men när denna engångskostnad är betald är det fritt fram att åka hur mycket som helst. Någon som åker en bränsleslukande V8-mullrande tvåtonsbil tio mil per år, kommer alltså betala mer i fordonsskatt än någon som åker en standardbil med halva utsläppen tusen mil per år.

Det är lite som att försöka minska alkoholkonsumtion genom att ha hög inträdeskostnad till en fest, och sedan bjuda på drinkarna. Om drinkarna är gratis kommer människor dricka för mycket. Och i synnerhet om de betalt en hög engångskostnad först!

Mycket bättre vore förstås att ta bort bilskatten helt. Vad vi vill är inte att människor ska köpa bilar som släpper ut lite koldioxid. Vad vi vill är att människor med sina bilar släpper ut lite koldioxid. Det är en mycket stor skillnad, som dagens lagstiftning helt förbiser.

Den bästa lösningen är så enkel en lösning kan vara. Beskatta det vi inte vill ha. Koldioxidutsläpp. Då kommer det bli billigare att köpa bil, men dyrare att åka bil – i synnerhet om den drar mycket bensin. Det kommer bli dyrare att använda mycket kol, olja och andra fossila bränslen. Därmed kommer det också bli billigare för människor att anpassa sig, byta bränsleform och så vidare.

Det är precis de incitament vi vill ha!

Jag frågades om tre huvudfrågor för Liberaldemokraterna, och förde fram den kroppsliga autonomin, integriteten och ekonomin som de tre viktigaste.

– Till exempel tycker vi inte att staten ska gå in och bestämma vad man ska ha för könsorgan, säger Caspian Rehbinder till Rapport. När Maria Larsson från KD vill hålla kvar kravet på sterilisering för personer som byter kön, det är enorm diskriminering för en av samhällets mest utsatta grupper.

[Reservation: Videon verkar inte fungera. Texten fångar det mesta, men under intervjun ondgjorde jag mig också över Folkpartiet och förklarade tydligare varför Liberaldemokraterna behövs.]

Samtidigt är Saab i blåsvädret igen. Regeringen står passivt och Håkan Juholt säger att Socialdemokraterna hade agerat. Med anledning av dessa två saker – varven och Saab – skriver jag i dag med Isak Kupersmidt om Saab på SvD Brännpunkt. Vi konstaterar att Saab är ett företag som inte längre är konkurrenskraftigt. De har inte lyckats gå med vinst sedan 1997, och har förlorat enorma summor varje dag, år efter år. Regeringen ställer sig passiv och väljer att inte ge Saab stöd, medan oppositionsledaren Håkan Juholt vill rädda Saab.

En välfungerande ekonomi byggs på fri företagsamhet och inte på statliga subventioner av företag som inte klarar sig. En politisk kraft som syftar till att styra Sverige kan inte sväva ut i godtyckliga investeringar i misslyckade branscher. Politiska krafter får inte ta arbetares pengar och omfördela till riskkapitalister och storföretag. Om Socialdemokraterna vill återta sin roll som statsbärande parti är det hög tid att även de inser detta.

Vad som är mest intressant med artikeln anser jag dock inte är den dagsaktuella delen, den om Saab. Mer anslående är att Juholt faktiskt vill (eller åtminstone velat) återinföra det statliga stödet till varvsindustrin. Jag har haft samhällslärare som varit socialdemokrater, och ändå konstaterat att varvsindustrin är ett fantastiskt exempel på misslyckade statliga satsningar. Nu är ett utmärkt exempel självklart inte argument nog för att vara emot statlig inblandning i ekonomin som princip. Vad som fascinerar är att Juholt inte säger just detta. Han säger inte att varvsindustrin var ett dåligt exempel, men att det är bättre att rädda Saab. I stället säger han att man bör rädda varvsindustrin. (Förmodligen är det väl för att det finns varv i Kalmar.)

Att rädda Saab är inte mycket bättre politik än att försöka rädda varvsindustrin. Och att rädda varven är en erkänt dålig politik. Juholt har ändå i ett stort antal motioner under en period om många år som riksdagsman, lagt motioner om att återuppta stödet till varvsindustrin. Juholt skriver i en motion att ”Det är självfallet viktigt att dessa [varvsindustrier] får vara kvar och utvecklas”, i en annan att ”Den kvarvarande delen av svensk varvsindustri måste värnas” och väcker gång på gång frågan om att återuppväcka stödet till denna erkänt utdöende sektor.

Han inleder med att konstatera att olika personer klassar honom som olika saker. Jag klassar honom som socialliberal, med motiveringen:

Ingenting du någonsin skrivit skiljer dig från en socialliberal – tvärtom är socialliberalismens utmärkande drag just vad du står för, att vissa positiva rättigheter (som rätt till hörapparat) är nödvändiga för att de negativa rättigheterna ska ha någon betydelse. Du är en klockren social­liberal, med precis de argument som socialliberaler i hundra år framfört mot den klassiska liberalismen helt enkelt! Så äkta det kan bli, på min ära.

Samtidigt har tydligen en annan av hans vänner, med en vag motivering som inte ens stämmer, om att Torbjörn skulle ha en extrem syn på kroppslig integritet, privatiseringar och vara negativt inställd till kroppslig rätt. Gällande den kroppsliga integriteten stämmer det så vitt jag vet. Gällande privatiseringar är det sant att Torbjörn vill privatisera det mesta – men han vill samtidigt reglera det, så att det till stor del styrs av staten. Slutligen, gällande »positiv rätt», är det felaktigt. Torbjörn står upp för positiva rättig­heter, och försvarar vissa ingrepp i den liberala naturrätten för att kunna erbjuda vissa personer en positiv rätt till exempelvis hörapparater.

Till att börja med vill jag klargöra detta med positiv och negativ frihet. Det är inte så lätt som att säga att man har »frihet till» eller »frihet från» någonting. Om man har yttrandefrihet har man samtidigt frihet till att uttrycka sig och frihet från inskränkningar i den. Om man har rätt till bostad har man samtidigt frihet till att bo och frihet från att vara hemlös. På samma sätt kan man formulera alla friheter som frihet till eller frihet från. Det leder ingen vart alls. Vad man i stället måste göra är distinktionen mellan negativ och positiv rätt:

A har en negativ rätt till X, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande X.

A har en positiv rätt till X, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande X.

Här är den grundläggande skillnaden; skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter, mellan libertarianism och socialliberalism. Redan här börjar Torbjörn vackla, och talar om yttrandefrihet som både positiv och negativ. Han skriver att libertarianismen är inkonsekvent, eftersom man kan tala om både frihet till yttrande och frihet från ingrepp i den. Alltså finns inga libertarianska argument mot positiv rätt, och alltså kan även libertarianer förespråka positiv rätt till exempelvis hörapparater. Efter­som man kan uttrycka sig på olika sätt för olika rättigheter finns inga skillnader mellan de positiva eller de negativa. Eftersom man kan kalla yttrandefriheten både positiv och negativ finns ingen skillnad mellan libertarianism och socialliberalism.

Det är ett mycket oinsatt påstående. Om vi tar exemplen yttrandefrihet och rätt till hörapparat, och applicerar dem på ovanstående resonemang:

A har en negativ rätt till yttrandefrihet, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande yttrande.

A har en positiv rätt till yttrandefrihet, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande yttrande.

Yttrandefriheten, ser vi genast, är en negativ rätt. Det är lätt att konstatera att det övre påståendet stämmer, medan det undre inte är korrekt. Yttrandefriheten kräver endast att ingen ingriper i mitt yttrande; den kräver inte att person B, Torbjörn eller någon godtyckligt utsedd person ger mig någonting. Om vi däremot använder Torbjörns favoritexempel rätt till hörapparat, ser det plötsligt annorlunda ut:

A har en negativ rätt till hörapparat, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande hörapparater.

A har en positiv rätt till hörapparat, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande hörapparater.

Här har vi plötsligt en mycket intressant distinktion. Som negativ rättighet betyder det att ingen person ska få hindra någon annan att äga, bära eller nyttja en hörapparat. En klassiskt liberal inställning, som härleds direkt ur rätten till egendom – detta då en hörapparat naturligtvis är egendom. Men vad Torbjörn menar är att det ska vara en positiv rätt: Person B ska ha en skyldighet att erbjuda person A en viss egendom. Det är en positiv rättighet, och alltså någonting en libertarian inte skulle ställa upp på.

Här invänder Torbjörn med att de negativa friheterna inte spelar någon roll, om man inte har effektiv frihet. Det är möjligt, men det är en socialliberal åsikt. Problemet med att se till effektiv frihet snarare än liberal frihet, är att man dels inte säkerställer största möjliga effektiva frihet åt flesta möjliga människor (även om det kan vara så), och framför allt att man inte längre har något ideologiskt skydd mot in­skränk­ningar i friheten. Om jag går med på att rätt till hörapparat krävs för min effektiva frihet – hur argumenterar jag mot en socialdemokrat som menar att rätt till bostad, arbete och kultur är ännu viktigare, och alltså också borde skötas av staten?

Torbjörn feltolkar gärna citat av liberala tänkare, för att bevisa att även libertarianer är socialliberaler. Ett lysande exempel är när han citerar Johan Norberg, angående rättigheternas universella status:

Att rättigheter är universella betyder att de gäller lika för alla, och universaliteten går i båda riktningarna: alla åtnjuter rättigheterna och alla måste respektera dem. Om jag har rätt att inte bli dödad och att inte bli misshandlad har alla människor en förpliktelse att avstå från att döda eller skada mig. Det spelar ingen roll vem man är eller var man bor, om man är lång eller kort, man eller kvinna, jude eller grek. När det gäller mänskliga rättigheter har alla människor lika rättigheter och alla har en skyldighet att respektera andras rättigheter. Om jag blir tvångsförflyttad eller miss­handlad av polisen eller av ett rövarband är det mycket tydligt vem det är som har kränkt mina rättigheter.

Det är tydligt vad stycket handlar om. Alla ska ha samma rätt att slippa våld. Alla ska ha en skyldighet att respektera alla andras rättigheter. För vem som helst som läst boken står det mycket klart att Norberg med briljant argumentation förklarar att enbart negativa rättigheter kan uppfylla dessa krav: Enbart de kan vara universella, och enbart negativa rättigheter är tydligt vem som kränker. Ändå svarar Torbjörn Jerlerup på detta med:

Exakt! Och om den CP-skadade inte kan leva, yttra sig eller röra sig därför att denne inte får stöd gäller exakt samma sak som Johan skriver. Dennes rättigheter kränks då lika mycket som dina, mina eller Johans om vi skulle tvångsförflyttas eller misshandlas av polisen!

Han visar alltså, återigen, att han inte förstått eller tagit till sig den libertarianska definitionen av negativ rätt, utan ser positiv rätt som lika viktig. Han ser det som ett lika stort hot mot mänskliga rättigheter att inte tvinga någon att erbjuda någon annan en rullstol, som han ser tvångsförflyttning eller misshandel. Liksom så många andra resonemang han för fram är det rimligt och hållbart om man enbart ser till positiva frihetsdefinitioner, men inte när man ser till negativa.

Men samtidigt som Torbjörn för fram genomgående socialliberala resonemang, skriver att staten måste garantera att alla människor får samma möjligheter, och att frihet och negativa rättigheter endast går att tillämpa där möjligheter inte kränks, kallar han sig libertarian, och påstår att han inte är socialliberal. Att han inte gillar positiva rättigheter. Han skriver:

Många libertarianer opponerar sig mot att jag väldigt medvetet säger att jag ser mig som libertarian också. Men det är libertarianernas argument om negativa rättigheter som jag gjort till mina.

Att Torbjörn Jerlerup kallar sig libertarian är närmast parodiskt. Han håller inte med om de grund­läggande libertarianska värdena, utan omformulerar dem helt, och kommer ofta fram till motsatta slutsatser. I vissa frågor håller han med libertarianer – men det gör även socialdemokrater. Ingen har väl hävdat att socialdemokraterna är libertarianer? Jag vill avsluta med ett citat från den av mig kallade socialliberalen, av sig själv kallade libertarianen. Vad han är egentligen? Döm själv:

För mig som liberal är det klart att det behövs en grundläggande arbetsrättslig lagstiftning. Företagare ska inte få sluta avtal helt hur de vill.

I egenskap av liberal menar jag att människor har ett stort behov av gemenskap och grupper. Så långt är jag överens med socialister. Skillnaden kommer först i nästa steg: Jag tror att människor är kapabla att hantera sina egna liv, och kommer välja att i högsta möjliga grad tillfredsställa sina preferenser. En naturlig konsekvens av människors behov av gemenskap är därmed att människor skapar sig gemenskaper.

Ingen människa är en ö. Ej heller i ett liberalt samhälle – inte ens i nattväktarstaten. Tvärtom, när statens roll blir mindre kommer människors behov av gemenskap ta sig allt tydligare uttryck i form av frivilliga sammanslutningar.

Socialister tror liksom jag att människor har ett behov av gemenskap. Skillnaden är att socialister inte tror på människors förmåga att skapa denna gemenskap själva, utan behöver en stark stat som skapar en gemenskap åt dem.

Den stora skillnaden i människosyn handlar alltså inte om motsättningen individ–kollektiv. Det handlar inte om huruvida människor är kollektivister eller individualister. Skillnaden i människosyn ligger i huruvida man tror att människor är kapabla att själva tillfredsställa sina behov av gemenskap, och själva balansera individualitet mot gemenskap, eller om man tror att staten behöver göra det åt dem.

För det är onekligen de mest kontroversiella förslagen. Avskaffa sexköpslagen är en klassiskt liberal fråga. Att avkriminalisera narkotika för eget bruk likaså. Det är definitivt de åsikter som kommer väcka störst uppmärksamhet i början, och som många kommer avfärda Liberaldemokraterna med – på samma sätt som Piratpartiet avfärdats för att vara »gratispartiet».

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! [---]

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

Tesen som drivs i debattartikeln kan samanfattas i två punkter. För det första är Piratpartiet inte i nuläget en reell politisk kraft. Piratrörelsen och det informationspolitiska uppvaknandet har potential att bli den största politiska händelsen sedan miljörörelsen, eller till och med sedan arbetarrörelsen. Men det ändrar inte det faktum att Piratpartiet fått mindre än en procent i de båda riksdagsval de ställt upp i. Visst, i EU-valet gick det fantastiskt, men som Christian Engström säger: »Fokuspartier må vara okay i EU-valet, men inte i valet till riksdagen. Så tolkar jag väljarnas dom.« Medlemmar i Piratpartiet hoppar av till höger och vänster, och särskilt mycket händer inte. För att Piratpartiet ska bli en utmanare på allvar krävs att någon form av förändring sker.

För det andra saknar Sverige ett naturligt liberalt politiskt alternativ. Vi har en socialdemokratisk opposition, med fyra alternativ beroende på om man vill ha en rasistisk socialdemokrati, en grön socialdemokrati, en röd socialdemokrati eller en socialdemokrati i kris. Vi har en konservativ regering med fyra alternativ, helt utan väsentliga inbördes skillnader. För en liberal  var valet ett skitval. Nog för att socialdemokratin i Sverige är skjuten i sank ett tag till, men den tvärkonservativa allians vi har är inte mycket bättre.

Detta illustreras nog så tydligt av magasinet Neos valspecial, där de frågar (mestadels) liberala opinionsbildare och profiler vad de ska rösta på. De liberala rösterna var spridda mellan Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Piratpartiet och Klassiskt  Liberala Partiet. Till och med Folkpartiet fick liberala röster! Det finns inte ett naturligt val för personer med liberala sympatier.

Här kommer Liberaldemokraterna in. Många har hört om projektet. Många har haft synpunkter, tankar och åsikter om det nya partiet. Några menar att artikeln i Expressen är ett försök att förstöra för Piratpartiet för att gynna Liberaldemokraterna. Det är att missförstå projektet Liberaldemokraterna.

Målet med Liberaldemokraterna är inte, tvärtemot vad många tror, att bilda ett liberalt parti. Målet är att det ska finnas ett liberalt alternativ för valen 2014. Möjligheten finns att Piratpartiet tar på sig den rollen. Då behövs inte Liberaldemokraterna. Möjligheten finns att Centerpartiet, med Annie Johansson och Fredrick Federley i spetsen, tar på sig den rollen. Då behövs inte Liberaldemokraterna. Det är också mot bakgrund av detta man måste se såväl mitt som Alexander Bards parallella engagemang i Liberaldemokraterna och Piratpartiet.

Just nu är det alltså upp till Piratpartiet. Som jag ser det har Piratpartiet i dag två reella alternativ. Antingen fortsätter man som i dag, utan reell chans att ta sig in i riksdagen, eller så breddar man sitt program, och fyller det liberala tomrum som finns i Sverige i dag. Jag ser det andra alternativet som mer önskvärt.

Piratpartiet har möjligheten att axla liberalismens mantel, och bli det naturliga valet för alla frihetsvänner i valet 2014. Tag chansen!

Årets långtidsutredning (PDF) kommer, som även P.J. Anders Linder konstaterar i Svenska Dagbladet, att den statliga inkomstskatten, den så kallade värnskatten, inte har några samhällsekonomiskt positiva effekter. Denna extra ökning av marginalskatten för hög­inkomst­tagare leder snarare till minskade än till ökade skatte­intäkter. Vid ett av­skaffande skulle alltså i värsta fall staten gå plus minus noll, men med större sanno­likhet öka sina skatte­intäkter.

Förutom de minskade skatte­intäkterna har värn­skatten ytter­ligare en konsekvens. Den minskar levnads­standarden för hög­inkomst­tagare. Även om man anser att en kraftig om­för­del­ning är för­svar­bar, måste den rimligt­vis ha som mål att jämna ut klyftor genom att öka levnads­standarden för låg­inkomst­tagare, och inte genom att minska den för hög­inkomst­tagare.

»De högsta marginalskatterna i Sverige är mycket höga, och en relativt stor andel av de som arbetar betalar en hög marginalskatt. Detta är resultatet både av den så kallade värnskatten på fem extra procent på de högsta inkomsterna och av det faktum att skiktgränsen för när man ska betala statlig skatt över tiden har hamnat allt längre ner i inkomstfördelningen. Troligen betyder detta att incitamenten att arbeta för de mest produktiva blivit för låga.«

— Långtidsutredningen 2011

Värnskatten jämnar alltså ut inkomster på ett rent destruktivt sätt. Den om­för­delar inte exist­erande resurser, utan minskar incitamentet för hög­inkomst­tagare att jobba mer; därmed minskas det totala väl­ståndet i sam­hället.

Mot bakgrund av detta tycker jag inte bara att värnskatten ska avskattas – jag har även väldigt, väldigt svårt att se hur någon kan vilja ha kvar en så rent destruktiv skatt som denna.

Nå, om rubriken är olyckligt satt må det väl vara hänt. Mer intressant är att se vad han har att komma med i sak. Dessvärre bekräftar han redan i första stycket den skepsis som väcks i rubriken. »Den politiska kraft som intar en bred mittenposition kommer att utgöra 2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier, skriver Gustav Fridolin.« Det stora fel han gör i sin argu­ment­ation är att utgå från en höger–vänster-skala, och att allt som inte är »höger« eller »vänster« är »mitten«.

Fridolin försöker i sin artikel förklara varför regeringen inte håller måttet, genom att hänvisa till Karl Staaf. Regeringen är inte bra, för den satsar inte tillräckligt med pengar på att »skapa jobb«. Karl Staaf valdes till statsminister 1905. Han var liberal, och verkade i synnerhet för allmän rösträtt, försvar för fack­föreningar, och upplösning av unionen med norge. Han var en frihetskämpe, som ville ge människor möjligheten att själva forma sina liv. Fridolin påvisar aldrig någon direkt koppling mellan hans idéer och Miljöpartiets, men vill på något vis framhäva att Staaf var en bra karl. Regeringen, å andra sidan, menar Fridolin inte håller måttet. Regeringen är inte bra, för den höjer inte skatterna. Regeringen är inte bra, för skillnaderna mellan fattiga och rika växer. Regeringen är inte bra, för den tror för mycket på människans förmåga att skapa själv, och för lite på politiken.

Miljöpartiet är inte, kommer inte att bli, och har heller aldrig varit, ett liberalt parti. Genom att hänvisa till Staaf gör man ingenting annat än att visa att man inte är dogmatiskt mot allt som har någonting med liberalism att göra – en förvisso mycket sympatisk sida, men det gör en inte liberal.

Vad Miljöpartiet håller på att bli är inte den nya mitten, utan den nya vänstern. Samtidigt som Social­demokraterna faller samman, och inte har någonting att komma med mer än en underhållande dokusåpa om vem som blir nästa partiledare, följer Miljöpartiet upp stjärnskott med stjärnskott. Efter omåttligt populära Maria Wetterstrand kommer den tillika omåttligt populäre Gustav Fridolin – båda för sig mer karismatiska än någonsin Mona Sahlin och alla hennes efterträdarkandidater tillsammans.

För alla som vill ha en modern socialdemokrati, med mer miljöpatos än klasskamp, en lika stark stat med en lika uppfostrande roll – du ska inte äta för mycket socker, du ska inte ha omoraliskt sex och du ska inte vara för rik – är Miljöpartiet rätt val. För alla som vill ha socialdemokrati, men ändå inte Socialdemokraterna.

Risken finns att Miljöpartiet blir det parti som efter Moderaterna axlar manteln som det statsbärande partiet.

Även Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, ställer sig mycket kritiska mot RFSL, och ifrågasätter huruvida det är rimligt att skattebetalarnas pengar ska användas för att informera om hur man tar droger på säkra sätt. Per Johansson, generalsekreterare för RNS, tycker inte det.

Det synsätt som Håkan Fransson och Per Johansson representerar är ytterst obehagligt. De tycker att skattemedel inte ska få användas för att minska skaderisken vid farliga aktiviteter, och att man inte ska sprida sådan information alls. Ett sådant förfarande skulle få som konsekvens att de som använder droger av olika slag i högre grad kommer råka ut för överdoser, negativa bieffekter och större skador.

Men detta är dogmatikernas syn. De ser hellre att världen är moralisk och dysfunktionell än omoralisk och funktionell. De förnekar hellre problem än arbetar emot dem, och tycker det är bättre om knarkare dör än om allmänheten får veta hur man på ett säkert sätt använder narkotika.

Att informera om hur man använder narkotika på bra sätt är en av de viktigaste sätten att minska skaderisken, och minimera de negativa effekterna av narkotikaanvändande. Om vi tycker att minimerat mänskligt lidande är ett bra mål måste vi våga se bortom dogmatisk moralism, och i stället sprida information och andra förebyggande åtgärder.

Vill vi straffa knarkare för att de knarkar, eller med information och utbildning minska skaderisken? Valet borde vara enkelt.

I medierna idag porträtteras kvinnor i all­mänhet som passiva skönhetsobjekt, medan män porträtteras som aktiva och som experter.

Grön Ungdom

Det är en alldeles utmärkt distinktion Grön Ungdom gör här, som öppnar för vidare tankar. Kvinnor målas upp som sexobjekt, och män målas upp som experter. På vilket sätt är det förnedrande för kvinnor? Det är ju en minst lika schablonartad bild av män. Kvinnor sexualiseras, män intellektualiseras.

Varför är det förnedrande?

Inställningen att det är förnedrande när kvinnor sexualiseras, är bara möjlig om vi ser sexualiteten i sig som förnedrande och negativ. Jag har aldrig hört någon påstå att medelålders män förnedras när  de utmålas som intellektuella, medan unga kvinnor som utmålas som sexuella definitivt utnyttjas av det patriarkala systemet. Än mer intressant blir det när man jämför ytterligare perspektiv. När unga kvinnor målas ut som aktiva är det helt okej, men är de bara sexiga utnyttjas de.

Varje år inför badsäsongen görs reklam för badkläder. Både Stadium och Åhléns visade i år prov på detta. Anledningen till att vi anser att Stadiums reklam inte är sexistisk är att kvinnorna i deras reklam och faktiskt är aktiva och gör saker. Kvinnorna i Åhléns reklam är däremot passiva skönhets- och sexobjekt som poserar i djungeln och lyfts fram enbart för sitt utseende. Det är bilder liknande de i Åhlénsreklamen som vi vill motverka.

Grön Ungdom

Att vara aktiv är mer värt än att vara sexuell. Att vara intellektuell är fint. Om man är sexig för att man sportar är det okej, för då är det sporten som är huvudsaken. Om man är intellektuell och dessutom ser bra ut är det heller inga problem. Problemet uppstår först när någon bara är sexig.

Det är tydligt att det handlar om att vissa kvaliteter är mer acceptabla än andra, i det offentliga rummet. Grön Ungdom hävdar att de inte är sexualfientliga, men inser inte att hela deras argumentation bygger på att det är fult att vara sexuell. Hur kan man annars förklara att det är förnedrande att utmålas som sexuell?

Nog för att det är uppenbart att det föreligger skillnader mellan män och kvinnor i reklamen, och om man vill kritisera det ur ett jämställdhetsperspektiv går väl det utmärkt. Jag ser inga problem i att jobba för att fler män sexualiseras och fler kvinnor intellektualiseras, men att använda jämställdhet som svepskäl för sexfientlighet tycker jag är osmakligt.

I går var jag med i SVT Storforum och debatterade vilka eventuella konsekvenser datorspel kan få på våld. Precis samma diskussion som videovåldet, Bejerots serietidningar och romanläsning: Moralpanik utan några som helst bevisade konsekvenser. Tvärtom visar en mycket stor majoritet av alla undersökningar som gjorts – och det är många – att våldet varken blir mer eller grövre av våldsamma datorspel. Se debatten här.

Enskilda artister kan drabbas, skivbolag kommer få det svårare – men det är tyvärr konsekvenser som kommer med alla förslag, alltid. Till och med en reform som gör livet bättre för alla kommer drabba några hårt, åtminstone i en övergångsperiod. Värt att notera är också att undersökningar som gjort konstaterat att det finns fler artister än tidigare, samtidigt som artisterna i snitt tjänar mer än tidigare. Med detta inte sagt att vi inte ska bry oss om drabbade artister, utan bara att dessa artister inte får bli huvudfokus. Vi ska fokusera på att göra så mycket som möjligt så bra som möjligt för så många som möjligt.

Förlusten för kultursektorn är alltså ickeexisterande. Fildelning skulle eventuellt kunna göra att ökningen av intäkter går långsammare, men det finns ingenting som tyder på detta – och framför allt går kultursektorn plus. Mest påtagliga, ur ett samhälleligt perspekivt, blir dock de positiva effekterna: Människor kan i allt högre grad ta del av information av olika slag. Kultur och kunskap sprids, och varje människa kan ta del av (mer eller mindre) all information som någonsin producerats.

Den upphovsrätt som finns i dag gör det olagligt att ta del av denna information, även om det sker utan vinstsyfte. Även den kommersiella upphovsrätten är problematisk, och låser in mycket av den kultur som skapats så att ingen kan använda den alls.

Ur ett pragmatiskt perspektiv ser jag det som mycket svårmotiverat att behålla upphovsrätten som den är utformad i dag.

Ung Vänster, ungdomsförbundet vars hela existens­berättigande går ut på att medelst tapetklister sätta upp affischer, tycker att det är dåligt att några har det bra. Överklassen har haft all anledning att fira, proklamerar de bittert. De titulerar sig gärna som festförstörare, och sätter ett värde i att vara mot de rika. Mot välstånd.

Ung Vänsters prioriteringar är osmakliga. Vi lever i ett samhälle där många har det bra, och vissa har det dåligt. Ung Vänster lägger sin energi på att skuldbelägga dem som har det bra och vilja förstöra för dem, i stället för att lägga energi på att hjälpa dem som är utstötta och har det svårt. Var finns solidariteten med de svaga i festförstörande?

Om man vill jämna ut klyftor genom att förstöra för dem som har det bra ägnar man sig åt en rent destruktiv form av rättvisa. Varför inte se det hela konstruktivt i stället?

De som har det svårt ska absolut hjälpas. De som är fattiga ska få stöd och hjälp att ta sig ur fattigdom. Men det betyder inte att de som är rika ska straffas. Tvärtom – om målet är att alla ska ha det bra, och alla ska vara rika, måste vi rimligtvis se varje rik människa som en framgång. Varje ny bortskämd och osmaklig stureplansbrat är ett steg mot ett samhälle där alla har råd att vaska champagne.

Det är viktigare att alla ska ha det så bra som möjligt, än att alla ska ha det likadant. På ett personligt plan kan jag tycka att det är smaklöst att hälla ut så god dricka, men det är enbart en moralisk värdering av olika nöjen. Självklart kan man moralisera över samhällets låga smak och moral, men då kan man lika gärna bli kristdemokrat. Det faktum att många människor kan ägna sig åt så dyra nöjen måste ses som en vinst i samhället.

Vi ska hjälpa de fattiga att ta sig upp, men inte genom att skuldbelägga de rika, eller hindra dem från att fira. Ung Vänster vill att ingen ska vara rik. Jag vill att alla ska vara rika. Låt inte målet med vårt sam­hälle bli att förstöra fester – låt i stället alla festa!

Efter att val där Alliansen får ett enormt övertag över de rödgröna, Socialdemokraterna backar ytterligare och miljöpartiet går framåt, kan en liberal inte känna sig annat än besviken. Det finns nämligen inga frihetliga anspråk hos något av partierna i riksdagen.

Besvikelse. Jag tror det är så de flesta sammanfattade sina känslor efter valvakan. De röda backade till ett ännu värre resultat än förra året. Socialdemokraternas resultat har inte varit sämre sedan 1911. De gröna gjorde ett bra val, men hamnade inte i regeringsställning, och är dessutom för låsta av blockpolitiken för att kunna samarbeta med regeringen. Vi liberaler sörjer såväl Alliansens socialkonstruktivistiska och konservativa inriktning som frånvaron av riktiga liberala alternativ i valet, och alla humanister sörjer nationalisters inträde. De mest frihetliga rösterna försvann från riksdagen.

De enda som kan vara nöjda med resultatet är konservativa och rasistiska nationalister.

Som liberal kan jag nu besviket se fram emot mer statlig kontroll över människor, hårdare regler mot allt som konservativa moralister tycker är fult, och fortsatt kollektivistiskt tänkande med utgångspunkt i grupper snarare än människor.

Inte ens i ekonomiska frågor kan jag söka tröst. Det största regeringspartiet tycker att våra skatter, som är världens högsta, är på en lagom hög nivå. De har inga större planer på att sänka skatterna till en mer rimlig, europeisk nivå. Alliansen är även här mer konservativ än liberal. Ett mer lockande alternativ än de rödgröna, förvisso, men bättre betyder inte bra.

Alliansen har helt tappat konceptet frihet. Det är sorgligt. Alla partier vi har i dag är socialkonstruktivistiska, moraliserande och visionslösa och saknar kontakt med verkligheten. De försöker förbjuda bort problem. Båda blocken vill ”förbjuda efterfrågan” på sex, utan att se till sexarbetarnas egna intressen. Båda blocken stödjer ett informationsmonopol utan att se till samhällsvinsten. Båda blocken tycker att det är rimligt att alla människor behandlas som misstänkta brottslingar.

Moderaterna, som setts som ett ekonomiskt frihetligt parti och velat minska den offentliga sektorn, har nu tagit på sig rollen som ställföreträdande Socialdemokrater. Kristdemokraterna har aldrig varit och kommer aldrig bli ett liberalt alternativ, utan fortsätter att kämpa mot omoral och homosexualitet. Centerpartiet har utvecklats, och är det kanske mest liberala alternativet, men har fortfarande en grund i bondepolitik. Som exempel vill de satsa extra på hästbranscher. Inte ens det traditionellt liberala Folkpartiet har kvar någon liberalism, utan ses till och med ofta som det minst liberala partiet i riksdagen med ambitioner om hårdare tag mot det mesta – i synnerhet skolbarn!

Oavsett var man står politiskt – även om man tycker om den repressiva politik som förs – är det en enorm förlust för demokratin när man inte kan välja mellan flera alternativ. Alla är för ett socialt repressivt högskattesamhälle.

För en liberal är förlusten störst: Alternativen är arbetslinje eller bidragslinje. Frihetslinjen tappades bort på vägen.

Av de alternativ som låg för oss var inget alternativ bättre än Alliansen. Det bättre alternativet vann. Jag får väl vara glad för det lilla – synd bara att det bästa alternativet är så jävla dåligt!