Skip to content

Vardagsrum och internetsamhället

03 februari 2010

Facebook har diskuterats en del de senaste dagarna. Dels har Carl Johan Rehbinder och Jennie Rehbinder stängts av från sina konton, vilket har lett till en mindre debatt om vems vardagsrum Facebook egentligen är. Dels har jobbsökning via Facebook diskuterats, och frågan om vem som utesluts har kommit upp.

Att Calle och Jennie stängts av från Facebook handlar om moralistiska regler. Så långt är alla överens. De flesta verkar kunna skriva under på att det var fult av Facebook att inte skriva någon som helst förvarning innan, men oenigheten är stor om huruvida det är acceptabelt eller inte att sätta upp sådana regler. Den jämförelse som synts mest har varit om vardagsrum. Är sidan Facebooks vardagsrum, där Facebook sätter upp alla regler som man måste förhålla sig till, eller är Facebook bara en bostadsförmedling, där varje person får sitt eget vardagsrum att röra sig i, med enda kravet att hålla sig inom de vida ramar Facebook upprätthåller?

Det mest vettiga alternativet är de andra, även om det första uppenbarligen är det som faktiskt används. Om en person lägger upp bilder som Facebook – eller vissa användare – anser stötande, kan den personen tas bort från Facebook. Detta ser jag som hemskt konstigt egentligen. Om jag lägger upp bilder som andra inte vill se är det jättelätt för dem att inte titta. Oavsett om det är porr, blod eller annat opassande. Eller bara bilder på fula gubbar.

Facebook verkar dock anse att det är deras vardagsrum. Att alla som befinner sig där ska anpassa sig till alla andra. Jag ser ingen rationell anledning till att det skulle vara så, men på sätt och vis är det väl så det måste vara. Sidan är ägd av storföretaget Facebook, så om de vill begränsa folk och vara allmänt dumma, är det väl upp till dem. På samma sätt ser jag den här bloggen som min blogg, och inte WordPress’ – trots att WordPress när som helst skulle kunna stänga av mig med anledningen att det är deras vardagsrum.

Den andra frågan handlar om Facebook som arbetsförmedlare. En kort artikel i Metro tar upp detta, och det väcker några små frågor. En invändning som en vän till mig hade, är att det är moraliskt mer riktigt om arbeten visas upp i medier som alla har tillgång till. Detta anser jag vara ett hemskt dumt argument, då det inte finns några sådana medier. Alternativet min vän gav var Dagens Nyheter, men det är orimligt. Dels läser inte alla DN, och det vore till och med enklare att bli medlem på Facebook än att köpa DN varje dag – vilket faktiskt skulle krävas om man skulle ha koll på jobbutbudet. Med denna logik skulle alltså jobbannonser i DN vara förkastliga. Och dessutom ställer DN-annonser kravet att arbetsgivaren vill lägga ut de tusentals pengar som krävs för en liten annons, medan Facebook är gratis.

Odelat positivt anser jag, att man kan hitta jobb på nya sätt. Gröna Lund var ett av de företag som hittat alla sina sommarjobbare på Facebook. Lovvärt. Den intressanta frågan som väcks här är snarare: vad ska en arbetsgivare få se för information? Juridiskt har jag inga speciella åsikter. Självklart ska man kunna lägga till sina anställda som vänner på Facebook, och eventuellt blivande anställda likaså. Men när man sorteras bort efter helgbilder? Efter politiska åsikter? Vad händer då?

Internetsamhället leder till ett klimat där det blir svårare att skilja privat  från offentligt, och även arbete från privatliv. Hur vi ska förhålla oss till detta är en av de stora utmaningar vi står inför. Vem ska påverkas av vem som vet vad om vem, och hur?

2 kommentarer leave one →
  1. 03 februari 2010 10:02

    Tyvärr är det såhär marknaden ska fungera. Det är deras tjänst, de står för alla resurser som ser till att den fungerar och det är frivilligt att beblanda sig med dem. Gillar man inte det får man starta sin egen Facebook-tjänst (förslagsvis Facebook2) och använda den ist.

    Det sista jag vill är ha en klåfingrig stat som dikterar vad Facebook ska tillåta och inte tillåta. Det betyder bara att en grupp använder statens våldsmonopol för sina syften istället för en annan. Det är lika principiellt fel.

    Det enda man kan göra är att uppmana andra att bojkotta Facebook, för att de sköter sig så illa. Det är där konsumentmakten ska ligga. Att helt enkelt inte använda tjänster som man tycker illa om hur de sköter sig. Ingen annanstans.

  2. 03 februari 2010 13:15

    Det är precis vad jag skriver. Jag menar absolut inte att man ska begränsa Facebook med lagar – på samma sätt som man inte ska begränsa WordPress med lagar. Men det är tråkigt när Facebook sätter så snäva gränser för vad dess användare för göra.

    Jag anser inte att det är lika principiellt fel att använda statens våldsmonopol för att diktera Facebooks villkor som att Facebook sätter snäva gränser. Principiellt är det inga fel med att Facebook kan göra som de gör – däremot vore det ett enormt misstag att ge staten sådana befogenheter.

    Så för att sammanfatta det hela, har vi samma åsikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: