Skip to content

Upphovsrättens legitimitet I: Vems är Tainted Love?

13 mars 2010

En fråga som surrat runt i mitt huvud ett tag är hur den ideella upphovsrätten gäller och ska gälla. Om jag skriver någonting, ska jag då ha rätt att hindra någon annan att använda detta på sätt jag inte tycker om? Ska jag kunna hindra någon att göra sin egen version? Och om jag gör en version av någonting som någon gjort förut: vems är skapelsen?

Min inställning här är att om jag gjort någonting som någon gjort tidigare, kommer antingen den ena versionen eller båda finnas kvar och minnas. Antingen min version, eller originalet. Vad avgör vilken som kommer vara kvar? Är det vilken som kom först? Vilken som gjordes senast? Nej. Det är den som slagit störst. Den som gjort störst intryck. Det kan ha att göra med att den är bäst, men det är inte nödvändigt.

Tainted Love är en fantastisk låt av Marilyn Manson. Soft Cells version har jag inte mycket för, och originalet med Gloria Jones har jag inte ens hört. Det har gjorts ett otal versioner, av artister som The Pussycat Dolls, Atrocity, Rihanna och många fler. Och vilka versioner kommer finnas kvar i framtiden? Soft Cells, tveklöst. Det var med deras version som låten slog stort, och det är deras version folk kopplar låten till. Marilyn Mansons version är relativt välkänd i hårdrockskretsar, och kommer finnas kvar där. Dock ses den som en cover – av Soft Cells låt. Vilket jag faktiskt skulle påstå stämmer. Jag tror inte Marilyn Manson hade i tankarna att de skulle göra en version av Gloria Jones eller Ed Cobbs låt Tainted Love, utan en version av Soft Cells låt Tainted Love.

Men det är ju Gloria Jones låt! Eller? Den är skriven av Ed Cobb, den är först inspelad av Gloria Jones, den gjordes känd genom Soft Cell och den har gjorts bäst av Marilyn Manson. Vems låt är det? Kan man äga en låt? Och om låten i allmänhetens ögon är Soft Cells låt – hur kan den vara någonting annat?

Ytterligare en tanke är att med stark upphovsrätt, skulle Ed Cobb kunna säga nej till alla utom Gloria Jones att spela in denna låt. Vem skulle tjäna på det? Cobb, som inte skulle få sin konstnärliga integritet kränkt? Enligt mig skulle här alla förlora. Soft Cell skulle inte få spela in den musik de ville. Allmänheten skulle följdaktligen inte få tillgång till Soft Cells version av låten. Personligen tycker jag inte det vore någon större förlust, men många skulle tycka det.

17 kommentarer leave one →
  1. Mollemand permalink
    13 mars 2010 16:15

    I have actually just been thinking about the interpretations of creative works:

    While I can do my own (be it inferior) interpretation of any music piece I may choose (to rape), I cannot make any attempt to cinematize any book without the rights (inferior or not). What is the common sense in that?

    I can do a ‘cover’ of Billy Jean, with no fear of a lawsuit; if I choose to do even a passage from Harry Potter – I will be locked up before I can say ‘Bollocs of Finch’s cat’. Why is that?

    We accept it because it has been like that since grandma’.

    Still it makes no sense: If I can do a better cinematic interpretation of Harry Potter than the poor hired whores of Warner Brothers, the consumers will award it. Just like the consumers award the alternate version of ‘Tainted Love’. That will lead to a more diversified cultural scene – to the benefit of the customers. They will go: ‘No you’ll have to see the Chris Colombus version’ (or not), but it will be a free market with the better version – and thus the consumer – winning.

    The reason we have film-rights on books is for the publishers – nothing else.

  2. Hanse permalink
    13 mars 2010 16:27

    Brukar ta som exempel ”The tide is high”.

    Skulle skriva en massa här men jag länkar bara till Wikipedia ist.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Tide_Is_High

    Vidare kan påpekas att ”Satisfaction” av Rolling Stones har spelats in av Otis Reding.

    Listan kan göras lång men jag stannar här.

  3. 13 mars 2010 16:50

    Mollemand,
    Du skriver precis vad jag tänker! Det är konstigt att upphovsrätt gäller olika för olika medier, och i mitt tycke konstigt att man måste be om lov för att göra en remix – att bygga vidare på någonting. Att göra en bättre filmatisering än Warner Brothers kan inte vara särskilt svårt. Faktum är att de flesta filmer som finns är bättre än dessa. Ändå kan ingen göra det, på grund av ett intellektuellt monopol.

  4. Mollemand permalink
    13 mars 2010 17:25

    The mindset is different when there is a publisher involved. They will protect their ‘property’ because they will make no money if somebody else do a spin on their bought ideas. The idea that you could do a sculpture envisioning Harry Potter’s adventures would most likely have them invite you to court – even though it takes a very creative artist to encompass seven written volumes in a single sculpture.

    I have been vorking in the computer-game industry for 10 years, and through that I have grown to hate the publishing industry with an ever more vengeance.

  5. 14 mars 2010 10:47

    Mollemand,
    Det är i alla fall vad de tror. Jag ser det som mycket sannolikt att en tv-serie om Harry Potter om några år, endast skulle gynna Warner Brothers, då den med alla sannolikhet skulle öka intresset för Harry Potter igen – och därmed även intresset för WB:s filmer.

  6. Jonas B. permalink
    14 mars 2010 12:32

    Det måste väl ändå vara Depeche Modes låt som är den mest kända och populariserat låten? Eller?

  7. 15 mars 2010 12:28

    Du frågar vems låt Tainted Love är? Enkelt: de som skrivit text och musik. Svårare än så är det inte.

  8. 15 mars 2010 20:58

    Det var ett enkelt svar på en komplicerad fråga. Jag tror du gör det väl enkelt för dig, och vill därför ställa följdfrågan: vad innebär det att låten är Ed Cobbs? Vad ska han ha för befogenheter?

  9. 15 mars 2010 21:32

    Jag tycker att det är onödigt att komplicera frågor som är enkla!
    För mig är det hur enkelt som helst: om jag t.ex komponerar och skriver texten till en låt som heter Antifashion (vilket jag för övrigt gjorde 1980) så är det uppenbarligen jag som är upphovet till låten. Vem som helst, t.ex. Christer Sturmark, kan inte komma och påstå att han har skrivit låten, eftersom det inte är han som har skrivit låten! Konstigare är det inte.
    Om Antifashion genererar inkomster (oavsett vilken artist som framför den kommersiellt) så vill jag förstås ha ett erkännande för det, dvs del av inkomsterna. Som upphovsman får jag därför STIM-pengar när låten framförs. Detta tycker jag inte är fel. Om någon annan tjänar pengar på min låt så bör jag rimligen kunna inkassera åtminstone en andel av intäkterna. Såvida jag inte på något vis frivilligt donerar låten och avsäger mig alla anspråk.

    Nu vet jag inte om Ed Cobbs lever eller ej, men om han lever så ska han självfallet kunna ta del av erkännandet för sitt verk så länge som han lever.
    Upphovsrättslagen fungerar utmärkt som den är utformad idag. Vem som helst får spela in en cover av vilken låt som helst, men upphovsmannen måste anges, och STIM-pengarna går till honom/henne. Konstigare är det inte.

  10. 16 mars 2010 18:53

    Självklart är det onödigt att göra enkla frågor komplicerade, men det är minst lika dumt att göra komplicerade frågor enkla. Christer Sturmark kan påstå att han skrivit Antifashion, liksom jag kan påstå att jag skrivit Tainted Love. Lögn är inte förbjudet.

    Jag undrar dock: är det självklart just kompositören av ett verk som ska attribueras? I fallet Marilyn Manson, är det ju tveklöst Soft Cell och deras version de gjort en cover av. Ska inte Soft Cell få någon del av kakan? Eller Gloria Jones?

    Om någon gör en version av Antifashion som ligger långt ifrån originalet: varför ska du få pengar? Du har då inspirerat till skapelsen av detta verk, men du har inte gjort verket. Och om man ska börja ge pengar till alla som inspirerat ett verk blir det uppenbart orimligt. Då måste man dra gränsen mellan kopia och derivativt verk.

    Var går gränsen mellan en cover och en ny låt?

  11. 16 mars 2010 19:32

    Som jag sa, enligt rådande regler får vem som helst göra en cover på ett befintligt verk (musik och text) så länge som upphovmannen anges och erhåller royalty. Att göra en cover kan betyda allt från att göra närmast en kopia av originalet till att göra ett fullständigt eget arrangemang. Man har rätt att göra egna arrangemang, men upphovsmannen är alltjämt den/de som skrev melodin och texten.
    När man registrerar ett verk hos t.ex STIM, anger man kompositör, textförfattare och i förekommande fall arrangör. Man kan alltså inte heller rippa någon annans arrangemang i sin helhet och anse det vara ens eget arrangemang. Nu har jag inte hört Mansons version, men om den är en kopia av Soft Cells så förstår jag för det första inte varför han överhuvudtaget spelat in den. Men i såna fall bör credits för arrangemanget gå till Soft Cell, om jag förstått det hela rätt. Och upphovsman är fortfarande Ed Cobbs. Detta faktum kan inte ändras vare sig av lögn eller sanning!
    Lögn är för övrigt förbjudet i en del sammanhang. Och även om lögn inte är förbjudet så finns det ingen moralisk grund att försvara lögn och bedrägeri. Anser jag i alla fall.

    Jag kan inte publicera en egen inspelning av David Bowies låt Fashion, och hävda att jag har skrivit den och att jag ska behålla intäkterna för den. Lika lite kan David Bowie publicera en egen inspelning av min låt Antifashion och hävda att han har skrivit den etc.
    Detta tycker jag är ett utmärkt exempel på rättvisa och jämlikhet.

    Din fråga om version av Antifashion och den glädje jag ska känna över att ha inspirerat, det är pseudoargumentation från din sida. Ska man dra allting till sin spets så är ju faktiskt allting inspirerat av något annat. Men vi talar inte om inspiration eller influenser här. Vi talar om fullbordade verk som har en egen identitet och därmed integritet. Vem som helst med någorlunda musiköra kan höra skillnad mellan olika melodier, ackord, harmonier etc. Vem som helst med normal läsförmåga kan se skillnad mellan två olika dikter.
    Om någon av mina vänner skulle höra David Bowie sjunga Antifashion under en konsert skulle de känna igen min låt. De skulle inte ringa mig och säga ”Du måste skaffa Bowie´s nya låt, den är skitbra!”.

    Om du själv var upphovsman och kanske även hade det som din brödföda, tror jag att du skulle ha en lite mer nyanserad syn på detta med upphovsrätt.

  12. 16 mars 2010 22:11

    En kopia är det verkligen inte, men det hörs varifrån inspirationen är tagen. Kan rekommenderas! (http://bit.ly/Wfe76)

    Oftast är det lätt att avgöra vad som är vems verk, men långt ifrån alltid. Ska en melodislinga i en låt uppnå verkshöjd? Och hur lång måste den vara för det? Vem som helst kan se skillnad på två dikter använder du som liknelse. Visst, men när räknas en dikt som ny? Om jag tar en rad från en dikt och gör någonting eget utifrån den raden: vem är då upphovsman? Om det är två rader? Det är detta jag menar med att det inte är så enkelt du vill framställa det som.

    Jag är upphovsman till mycket kultur. Ingenting som är vitt spritt, utan mest för eget bruk eller för att glädja min omgivning. Jag är dock inte säker på om jag skulle ha en annan syn på upphovsrätt om jag tjänade pengar på mina verk.

    Ett par bilder jag gjort finns här:
    http://kreationer.wordpress.com/2009/12/06/the-locust-principles/
    http://kreationer.wordpress.com/2009/12/06/descend-into-the-eternal-pits-of-possession/

    Även dessa är intressanta ur ett kreatörsperspektiv. Jag har inte skapat logotypen, jag har inte skapat typsnitten, jag har inte skapat en enda av bilderna. Vem skulle vara upphovsmannen? Vem tycker du borde få pengar av Stim, om detta var musikverk?

  13. 16 mars 2010 22:43

    Det var snygga skivomslag du gjort, särskilt ”Descend Into the Eternal Pits of Possession”! Jag kanske får anlita dig att designa skivomslag så småningom.

    Mansons version var häftig, och utan tvekan en cover på Soft Cells version snarare än på originalet. Originalmusik och text är dock strukturellt bibehållen i sin helhet, och därför är det definitivt Ed Cobbs låt han framför.

    Du frågar hur många fragment av andras verk man kan använda utan att det ska uppfattas som stöld? Det är omöjligt att formulera en generell regel för detta eftersom upplevelsen av musik och författarskap till sin natur är så individuellt dynamisk. En annan faktor är det faktum att många fraser, särskilt inom populärmusiken, har övergått från att vara originella till att vara konventionella, och därför inte kan anses ligga inom ramen för nyskapande.
    När man dock sammanfogar en mängd muskaliska fraser till ett helt stycke, på sitt eget kreativa sätt, skapas i bästa fall något originellt. Det vore minst sagt osannolikt om någon, av en ren slump, skulle sammanfoga en uppsättning variationer av melodi, ackord, harmonier, rytmer och text på ett identiskt sätt som någon annan redan gjort. Sannolikhetsvetenskapligt är det förstår möjligt, men det är det i såna fall att vinna 10 miljoner kronor på lotteri 25 gånger i rad också.

    När man således kan identifiera en konkret följd av händelser i ett muskaliskt verk, kan man härleda detta till den som skapade just dessa händelser, dvs upphovsmannen. Ingen annan kan anses ha satt ihop just dessa händelser.
    Var man sätter gränsen för storleken på de fragment som ska gälla vid bedömningen av en kedja av händelser, är förstås valfritt. Just nu finns det principer för detta som följs, som jag anser vara rimliga. Man får sno lite av andras låtar, men inte hur mycket som helst (några få takter, jag minns inte exakt just nu men det går att kolla upp).

    Om du tar en rad från en dikt och spinner vidare på den, så anser jag att det är du som är upphovsmannen för det färdiga nya verket. Om du tar två rader så kanske det också är okej. Men om du tar hela dikten och undertecknar den med ditt eget namn och sen säljer böcker och tjänar pengar på den utan att diktens egentliga författare får ett enda öre, så tycker jag att det är stöld och ska vara straffbart.

    De kollage du har gjort som skivomslag är precis det; kollage. Du är upphovsman till kollaget, och den som har gjort skulpturen är upphovsman till skulpturen. Typsnitten kanske du inte har skapat, men förmodligen har du betalat för fonterna och kan därför använda dem fritt. Ges skivan ut kommersiellt så skadar det inte att nämna skulptörens namn. Jag har inte skapat tangentbordet jag skriver på heller, men ändå anser jag att jag är upphovsman till det jag skriver just nu. Är det så konstigt?

  14. 16 mars 2010 23:25

    Till att börja med: tack för komplimangen! Anlita mig gärna om du behöver skivomslag.

    Det känns som att vi börjar närma oss varandra i debatten. Den springande punkten är endast att du verkar anse att det finns en tydlig gräns mellan vad som är nyskapad och vad som är gammalt; vad som är collage och vad som är plagiat. Samtidigt medger du att det är omöjligt med generella regler, då det är så dynamiskt.

    Vad jag är ute efter är inte att folk ska skriva under andras verk med sina egna namn – men det tror jag heller inte är någon större risk. Min poäng är att man bör luckra upp upphovsrätten och förenkla för vidare arbeten, collage, eller tolkningar av Tainted Love.

    Det finns många exempel på när det inte är självklart huruvida det är upphovsrättsbrott eller inte. Plagiat eller inte. Jag har inte länkarna framför mig, men du måste väl inse att upphovsrätten inte alls är oproblematisk? Det märks i vår diskussion att du inte är dum, det är bara att vi pratar förbi varandra hela tiden.

    Du närmar dig lite mer vad jag är ute efter när du skriver följande:
    ”Just nu finns det principer för detta som följs, som jag anser vara rimliga. Man får sno lite av andras låtar, men inte hur mycket som helst (några få takter, jag minns inte exakt just nu men det går att kolla upp).”

    Min tanke är att få en mer generell debatt om upphovsrättens grunder. Ska vi ge dessa intellektuella monopol till konstnärer? Om ja: hur stora ska dessa monopol vara, och konstnärernas möjligheter att begränsa andras användande? Hur länge ska de gälla? Varför ska man ha en begränsning på antal takter? Och så vidare. Upphovsrätten är väldigt problematisk på många sätt, och jag tycker du förenklar problemet enormt.

  15. 17 mars 2010 01:42

    Det är sent nu och jag ska svara mer ingående i morgon. Jag kan dock sammanfatta mitt huvudsakliga argument i detta ämne med ordet ”hederlighet”. Mer behövs egentligen inte. Men det är förstås en nog så komplicerad sak bara det! Tyvärr.
    Min punkt är alltså att någon debatt om upphovsrätt överhuvudtaget inte skulle behöva existera om ett större mått av hederlighet figurerade hos människor i allmänhet (och affärsmän i synnerhet). Att ifrågasätta upphovsmannens rättigheter visar, enligt min uppfattning, endast på en sak: att man fritt vill kunna sko sig på andra. Detta må vara ett av människans inneboende karaktärsdrag, och kan därför tyckas vara legitimt, men det gör det inte mindre besvärande.

  16. 18 mars 2010 01:53

    Exakt var gränsen går mellan nyskapat och gammalt kan man inte avgöra. Det vore ett uppdrag in absurdum. Men man kan enas om en rimlig gräns som de flesta faktiskt kan förnimma med sin hörsel och musikaliska sinne. Här kommer också hederligheten in. Det som är uppenbart behöver inte granskas i syfte att finna fel och förtjänster. Om det är Tainted Love som strömmar in i mina öron så hör jag att det är Tainted Love. jag har ingen anledning att undra om det kanske är Dancing Queen jag hör.
    Jag lyssnar på något som existerar (jag existerar också, annars skulle jag inte höra det). Om något existerar så har det ett upphov. Tonerna har inte bara fallit på plats av en slump. Således finns det en upphovsman. Denna upphovsman – och ingen annan – kan göra anspråk på att ha sammanfogat denna följd av toner (och ord) på just det sätt som gör att jag är tvärsäker på att det är Tainted Love jag hör (och inte Dancing Queen). Varför ska jag då ifrågasätta personens integritet som upphovsman, eller hans rätt att få erkännande när andra använder hans intellektuella egendom?

    Du efterfrågar utökade möjligheter att göra tolkningar av Tainted Love (i detta exempel). Möjligheten finns redan. Du kan spela in den i egen tappning, släppa den på CD och få en hit. Du kan bli känd och tjäna pengar på din inspelning. Men om Ed Cobb inte hade skrivit låten till att börja med, hade du inte ens kunna fantisera ihop att du ska göra en tolkning av den. Upphovet är alltså hans. Därför är det rimligt att han får ta del av de intäkter som din inspelning genererar.

    Ja, det stämmer att plagiattvister ibland hamnar i dödläge, när det inte riktigt går att belägga vad som är vad. En orsak till detta kan vara att gränsen mellan originalitet och konvention i t.ex. en melodislinga ännu inte har suddats ut. Det tar ganska lång tid för musikaliska uttryck att få fäste i människors medvetande, men precis som talspråk så utvecklas och förändras det musikaliska språket hela tiden, om än så pass långsamt att man inte märker det i realtid; det kan ta generationer. Vi får därför ha tilltro till auktoriteter som kan avgöra dylika tvister. Vad annat finns att göra?

    Som upphovsman kan man dokumentera sina verk på olika vis, ifall det skulle uppstå tvister i framtiden, så kan man visa belägg för vid vilken tidpunkt ett verk faktiskt började existera. Eftersom människor tyvärr är opålitliga och giriga till sin natur, måste vi ha sådana regelverk som bevakar upphovsmäns intressen. Eller så bestämmer vi oss för att släppa upphovsrätten fri. Allting blir allas egendom och ingen gör anspråk på något som sitt eget. Vilken variant tror du är mest hållbar?

    Jag tycker alltså att befintlig upphovsrättslag är rimlig till sin natur. Sen finns det förstås åsikter att ha om hur rättigheter fördelas mellan upphovsmän, artister, bolag etc. Jag tycker personligen att artisters status i förhållande till skivbolag etc bör uppgraderas kraftigt. Skivkontrakt är oftast rena slavkontrakten, och för många artister (som också är upphovsmän) blir STIM-pengar ofta den enda egentliga inkomstkällan.

    Hederlighet är en bristvara inom alla områden i samhället. Den som har möjligheten att sko sig på andras bekostnad tvekar sällan. Lika mycket som jag föraktar våra elbolag och deras maffiametoder för att skinna sina kunder på pengar, avskyr jag skivbolagspampar som lever lyxliv på bekostnad av artister och upphovsmän som får kämpa för tillvaron.
    Men upphovsrättslagen ger mig i alla fall en garanti för att jag kan hävda mina rättigheter. Jag skulle inte plötsligt vilja höra någon av mina låtar spelas på radio av någon annan artist, utan att kunna göra något åt det.

    Dina detaljfrågor kan jag bara besvara med mina personliga åsikter, och jag har nu försökt göra det. Hur länge upphovsrätten ska gälla? Jag anser att en upphovsmans livstid skulle kunna vara tillräckligt. Så länge jag lever vill jag kunna kontrollera mina skapelser. När jag är död har jag ingen glädje av dem längre. För närvarande gäller 70-årsregeln efter upphovsmannens död.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: