Skip to content

Som monster handlar det inte om rent mjöl

18 april 2010

Anna Troberg har nog rent mjöl i påsen. Icke desto mindre har hon något att dölja. Mackan Andersson fångar i en dramatisk och kort novell, som jag skamlöst kopierar, en anledning att vara pirat. Jag undrar hur många andra som valt parti utifrån detta. Hur som helst – trots att jag tvivlar på sanningshalten i vissa delar av historien, är den absolut tänkvärd. Vilka befogenheter vill vi ge staten? Vilka ska få kontrollera dig?

Ingen kunde komma ihåg att de någonsin sett Anna i kjol. Hon var helt enkelt inte en sådan kvinna som man tänkte sig kjol. Eller klänning, för den delen. Stridssele kändes troligare. Gul Kill Bill-overall. Skinnbrallor och linne och autmatvapen. Anna uppfattades av sin omgivning som en av de där kvinnorna som har mer gemensamt med Sarah Connor än med… well… i stort sett vilken annan kvinna som helst. Hon skulle inte skaka rumpan i någon hip-hop-video och skulle aldrig bli castad som någon typ av ”damsel in distress”, om så samtliga bimbo-for-hire-skådespelerskor i Hollywood skulle dö råka ut för en samtidig, tragisk silikon- och brunkrämsförgiftning.

För två generationer sedan skulle hon kanske blivit kallad för ”pojkflicka”. Om hon inte var inom hörhåll, i alla fall. Nu var hon en sådan kvinna som inte lät sig definieras av sådana stereotyper. En kvinna i byxor. Punkt. Och Dr Martens-kängor, förvisso. Men vad skulle väl vara så speciellt underligt med det?

*

Det var valår. Som vice partiledare för Piratpartiet var det viktigt att synas. Dels hade partiet i sig själv fått något av en pojkrums-image i media, och att visa att man inte stämde in i den mallen var viktigt i sig. Men dessutom hade Anna, som kom ur kulturbranschen (och ett par humaniora-examina), ett annat synsätt och en annan framtoning än många andra inom partiet. Så nu var det turnéer runt hela Sverige för att entusiasmera de egna och omvända de tvivlande. Det var inte bara valår i största allmänhet. Det var Valåret. Antingen skulle man komma in i Riksdagen till hösten, eller så skulle man antagligen lika snabbt som man vunnit sina tiotusentals medlemmar förlora dem igen. Mycket stod på spel.
Bara den här turnérundan på två veckor skulle hon och Rick – partiets ordförande – besöka sjutton olika städer och vara med om mer än tjugo event. Hittills hade de försökt att åka tåg så mycket som möjligt med norr om Klarälven fanns i princip inga tåg att ta och avstånden var så långa att hyrbil både blev för dyrt och framför allt skulle göra att de inte hann med alla möten. Alltså flyg.

Hon kunde inte sätta fingret på det. Ingenting utifrån antydde att det här var en speciell säkerhetskontroll eller så. Hon bara kände på sig att något var fel.
Rick gick först, fick ta av sig kavajen (med mobiltelefon, pennor, USB-minne, mynt, visitkortsetui och hörlurar), skärpet och slutligen skorna, samt lägga skor, nycklar och plånbok i en egen låda på transportbandet, för att sedan passera genom stålbågen. Både hon själv och Rick hade lärt sig att så fort de hade med sig datorer tog säkerhetskontrollen tio gånger längre tid, så numera reste de lätt när de flög.
Men trots detta blev Rick stoppad. Och inte för att det pep någonstans, utan av något annat skäl. Rick kastade en orolig blick på Anna, som inte hade börjat att förbereda sig för kontrollen ännu. Hon reste sin iPhone och började filma.
Rick började att högt repetera allt som säkerhetsvakter och civilklädda poliser sa till honom, när de försökte få honom att gå åt sidan och följa med.
– Vad är detta?
Anna fnissade inombords. Rick var inget om inte duktig på att spela teater.
– Så ni menar att jag är misstänkt för något?
De sa något som hon inte hörde, men Rick repeterade som från ett manus.
– Upphovsrättsbrott? Men detta är ju en säkerhetskontroll? Dessutom på ett inrikesflyg?
Ytterligare något sades och de två civilklädda poliserna kom fram för att flankera Rick. Anna filmade intresserat.
– Fullständigt oacceptabelt. Jag tänker inte följa med någonstans. Jag har inga saker med som är farliga för någons säkerhet och detta är en säkerhetskontroll. Ni kan inte neka mig att följa med planet.
En av de civilklädda polismännen handklovade Rick och de började släpa bort honom. Han slängde en blick mot Anna som betydde ungefär “får du med det här på video?”. Anna nickade.

Det var då hon kände handen på sin axel.
– Du ska nog hänga med här.

*

– Du har alltså försökt att hindra två polismän i sin myndighetsutövning.
– Är det här ett förhör? För jag hörde ingen fråga där.
– Än så länge förklarar jag bara varför du är här. Vidare har du piratkopierad data på din iPhone. Inte snyggt. Upphovsrättsintrång kan ge fängelse, vet du.
– Kom igen. Om vi åker hem till mig så ska jag visa att jag äger de där filmerna…
– På DVD. Inte i iPhoneformat.

Anna svor lågt. Det här var bara för töntigt. Både hon och förhörsledaren insåg varför hon satt där, nämligen för att hon hade retat upp snutarna genom att filma dem. Det var trakasserier och det var inget som skulle leda till någon rättegång och de visste det båda två. Det här var slöseri med skattepengar, med tid och med mentala resurser.

– Idioti…
– Ursäkta, vad sa du?
– Det här är idioti. Vi sitter i ett förhörsrum och diskuterar ett brott som är att jämställa med snatteri. Det enda ni kan göra är att försöka ta bort filmen från min iPhone, men sedan måste ni lämna tillbaka den. Och hoppas att jag inte kan gräva fram den ur minnet och skicka till WikiLeaks.
– Du verkar väldigt aggro. Har du tagit något?
Någonstans i bakhuvudet började en alarmklocka ringa. Snutar som använde “du verkar påverkad av droger” som sätt att få folk att hålla käften eller göra som de sa. Å andra sidan kunde de ju ta prover och kolla hennes blod. Hon hade inte tagit något och hon skulle bli släppt ändå.
– Nej, jag har inte tagit något.
Polismannen log elakt.
– Jo, jag tror det. Bestämt. Jag misstänker rent av att du kanske försöker smuggla något.
Nu insåg hon plötsligt vad som hände…
– Nej…
– Jo. Jag tror att vi får göra en utökad kroppsundersökning här. Jag är ganska säker på att det behövs.
Anna fick panik.
– Det får inte gå till så här…
– Nej, det är faktiskt riktigt. Så jag ringer efter läkaren, som kommer så fort han kan. Kan inte ta mer än någon timme.

Hela huvudet var alldeles blankt av skräck. Förhörsledaren log, reste sig och lämnade henne ensam med paniken.

*

Hon hade inte tagit av sig byxorna inför någon annan sedan hon var i badhuset som barn. Men det var ju innan puberteten och innan allt förändrades där nere.
Anna tänkte inte på sig själv som speciellt pryd, men vissa saker Talar Man Bara Inte Om. Vad som fanns nedanför naveln var en sådan grej. Det var Privat. På något plan var just själva idén att det skulle få fortsätta vara Privat just själva skälet till hennes politiska engagemang. Ingen, inte ens de allra närmaste, visste vad hon hade för favoritfärg på underkläderna.
Hon hade slutat att gå och simma på badhuset, för att slippa byta om inför andra. Hon hade aldrig, ens när hon började träna, funderat på att börja på gym av samma skäl. Det var löpning som gällde – ut i offentligheten ombytt, byta om och duscha i hemmet. Det var nästan så att hon inte använde offentliga toaletter, trots att hon insåg att hon var fånig.

Men ingen hade någonsin sett henne utan byxor.

Hon vände sig med ryggen till, medan hon sakta knäppte upp de säckiga arbetarbyxorna. Hon försökte låta bli att gråta, men när hon drog ner brallorna och hörde hur doktorn drog efter luft och sedan dunsarna när han och förhörsledaren svimmade av kunde hon inte hålla tårarna borta. Hon vände sig sakta om, drog upp byxorna igen och knäppte omsorgsfullt
om tentaklerna.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. 19 april 2010 08:11

    Hey – kul att se att du gillade den! :)

  2. 19 april 2010 09:12

    Självklart gillade jag den! Fantastiskt kul läsning!

  3. 22 april 2010 06:52

    Tentakler…. Puh…!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: