Skip to content

Science fiction

18 juni 2010

Publicerad i Södra Latins gymnasiums skoltidning, Latin Lover.

Science fiction har i flera hundra år varit en stor genre, som väckt förundran och fått folk att fascineras över framtiden. Vad är det egentligen med denna genre som fascinerar så?

Från 1800-talets fantastiska berättelser av Jules Vernes, om hur man tar sig till jordens medelpunkt, åker jorden runt under vattnet, eller tar sig ända till månen, till de klassiska dystopierna – George Orwells 1984, Aldous Huxleys Du sköna nya värld, Ray Bradbruys Fahrenheit 451 – och moderna historier som hur människor styrs av maskinerna i The Matrix.

Science fiction handlar om framtidens tekniska framsteg. Vad människor kommer kunna göra med maskiner, eller vad mask­iner kommer kunna göra med män­niskor.

Varför människor vill ha denna typ av litteratur är inte svårt att lista ut. Den tekniska utvecklingen har varit enormt viktig för samhället genom tiderna, men framför allt sedan den industriella revolutionen – då science fiction slog igenom.

Det handlar om en typ av undergiven­het. Att på ett eller annat sätt stå maktlös inför det stora, omänskliga. Maskinen är Gud. På samma sätt som man enligt Luthers katekes ska frukta och älska Gud, det stora omänskliga och oförklarliga, ska man här acceptera att man är underlägsen maskinen – det stora och omänskliga. Frukta och älska maskinen. Skillnaden är här att maskinen går att förklara.

Handlar det om att människan behöver något att frukta och älska? Dyrka, så som man tidigare dyrkat Gud? Det är inte alls en konstig tanke. I och med liberalismens framväxt och förnuftets frammarsch mot teokratin och kyrkan, undergrävdes tron på Gud som vår gud.

Människan behövde en ny gud. Man kan självklart ställa frågan: Varför inte bara sluta tro på en gud? Då bortser man dock från människors irrationalitet. Det går inte att bara sluta med någonting så djupt rotat – en tro på någonting över­mänskligt är svår­are att bli av med än någonsin ett nikotinberoende.

Om man inte kan vända sig till en gud, då det vore för oförnuftigt, och skulle gå alltför mycket emot samhällets normer, men ändå inte kan sluta  tro på en gud – är det då inte givet att välja ett förnuftigt alter­nativ?

4 kommentarer leave one →
  1. 19 juni 2010 06:40

    Galenskaparna & After Shave – Jung + Gud (på Internet) http://www.youtube.com/watch?v=0-ST3qW64jc

    The unifying scripture:
    http://www.aktivdemokrati.se/AD-forum/viewtopic.php?f=14&t=661

  2. 27 juli 2010 17:46

    SF innehåller ju i regel inte bara tekniknörderi, utan även en hel del psykosociala analyser. Själv finner jag till exempel Learning the world av Ken Macleod och Silver screen av Justina Robson väldigt intressanta ur det perspektivet.

  3. 09 augusti 2010 09:35

    Det handlar om en typ av undergiven­het. Att på ett eller annat sätt stå maktlös inför det stora, omänskliga. Maskinen är Gud. På samma sätt som man enligt Luthers katekes ska frukta och älska Gud, det stora omänskliga och oförklarliga, ska man här acceptera att man är underlägsen maskinen – det stora och omänskliga. Frukta och älska maskinen. Skillnaden är här att maskinen går att förklara.

    Det tycker jag är en rätt absurd bild av science fiction-genren som sådan av flera anledningar. Dels eftersom den, som David påpekar ovan, inte behöver vara teknikfokuserad. Jules Verne var det, i stor utsträckning, men Orwell? Samhällsförändringen är viktigare än tekniken som möjliggör den, skulle jag påstå. Hos Atwood i The Handmaid’s Tale? Vari ligger teknikunderkastelsen i The Space Merchants? Maskinens roll hos Joanna Russ? Dels eftersom science fiction har ett stråk av annars sällan skådad tro på människans förmåga att klara sig själv, att med sina kunskaper och de verktyg man råkar ha till sitt förfogande göra det bästa av situationen. Se Heinlein, till exempel, eller mitt favoritexempel Landis novell ”A Walk in the Sun”. Eller för att ta en science fiction-roman som definitivt handlar om maktlöshet, vari ligger undergivenheten och underkastelsen i The Genocides (Disch). För att ta några korta exempel, så på rak arm. Visst är det ett suboptimalt sätt att föra en diskussion på, när alla inblandade förmodligen inte har läst alla aktuella verk, men utan exempel blir det så lätt en diffus diskussion utan konkretisering. Eller för ett annat av dina egna exempel: på vilket sätt skulle Fahrenheit 451 handla om underkastelse för tekniken och maskinen, när hela boken handlar om (som Bradbury såg det) underhållningens passiviserande effekter, om risken med att inte våga stöta sig med någon? Et cetera.

    //JJ

  4. 09 augusti 2010 09:44

    Det stämmer helt och hållet. Jag borde ha varit tydligare med vilken typ av science fiction jag skriver om, för mycket av det ger mig den typen av associationsbanor, även om det självklart finns enorma mängder science fiction som inte passar in. Problemet är alltså att jag skrivit om en typ av science fiction, när det egentligen är en genre som är så stor att den inte går att sammanfatta i ett syfte, en känsla eller en sensmoral.

    Som en liten brasklapp vill jag inlägga att det är en text jag skrev snabbt utan mycket eftertanke. Inte för att be om ursäkt — ty jag tycker fortfarande att det är en bra artikel — utan för att förklara de brister som finns, och den inriktningen på artikeln jag valde. I efterhand kan jag se tydliga brister, och då i synnerhet att jag inledde med en mer allmän uppradning av science fiction, för att sedan enbart fokusera på en specifik typ i huvudtexten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: