Skip to content

Miljonprogrammet och Sveriges bostadsbrister

26 oktober 2010

Bostadsbristen i Sverige är ett stort problem. Massor med människor, i synnerhet ungdomar, står utan bostad eller med osäkra tredjehandskontrakt. Trots detta finns en mycket tydlig historisk förklaring till hur bostadsbristen uppkom i mitten av 1900-talet, vad som är fel med dagens situation, och vad som skulle kunna göras för att förbättra den.

Sveriges bostadsbrist har en mycket tydlig inledningspunkt. 1942. År 1942 frystes hyrorna på bostadsmarknaden, vilket gjorde att priserna på tio år föll med en tredjedel. Detta fick de konsekvenser man lätt skulle kunna räkna ut med utgångspunkt i enkel marknadsteori: Realpriserna sjönk med en tredjedel, efterfrågan ökade kraftigt, och produktionen avtog.

Plötsligt gick det inte att tjäna pengar på att bygga hus längre. Detta ledde till att bostadsbyggandet blev politiskt, som det är än i dag. Det politiska bostadsbyggandet lyckades förvisso med att skapa bättre förutsättningar i många små samhällen, och i synnerhet i de mindre städerna, men det misslyckades kapitalt i storstäderna!

I Stockholm år 1960 saknade hundra tusen människor bostad. 1964 stod 400 000 i bostadskö. Dåvarande statsminister, Tage Erlander, gav ungdomar rådet att flytta från Stockholm om de ville ha någonstans att bo.

I mitten av 1960-talet flyttades den bostadsbyggande makten och ansvaret från kommunerna till staten. Detta var ungefär samtidigt som den statliga utredningen Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32) publicerades, och konstaterade att man fram till 1975 kommer vara tvungen att bygga en och en halv miljon nya bostäder. Utredningen menar också, som namnet antyder, att bostadsstandarden ska ökas, och att alla hus ska vara moderna och vällbyggdra, fullt utrustade med centralvärme, vattentoalett, modernt kök och ljudisolering, samt ligga nära såväl tvättstuga som övrig service som kommer behövas.

Utredningen kommer med prognoser som menar att det 1975 kommer ha skett sådana reallöneökningar att man kommer bo i snitt en halv perosn per rum, och inte två, som var fallet vid utredningens presentation. Utredningen menar också att urbaniseringen kommer ha avtagit, och att familjer kommer vara mindre. Värt att notera är också att utredningen inte kommer med några direktiv för hur bostadsbyggandet ska finansieras.

I samband med detta påbörjades arbetet med de områden som blivit mest kända som miljonprogramsområden: Hallonbergen, Tensta–Rinkeby, Rosengård med flera. Områden som fick mycket kritik för sina fina, moderna, öppna och ljusa planlösningar. Man menade att bostäderna endast var anpassade efter höginkomsttagare, och inte tog de fattigas bostadsbrist på allvar.

De första åren, 1965–1966, förändrades inte mycket, utan byggtakten miskade till och med något. Samtidigt samlades en stor mängd intresseorganisationer kring ett förslag om avreglering av hyresmarknaden.

Strax därefter tog byggandet fart, och fungerade väl ett par år. Snart ändrades dock skattereglerna, och gav förbättrade villkor för så kallade egnahemköp. Detta gjorde att det uppstod ett överskott av nybyggda hus. I början på 1970-talet blev dessa överskott rejäla, och gav upphov till likviditetsproblem hos många bostadsföretag. Det blev svårt att hitta hyresgäster, många flyttade till villaområden, och byggnadstakten avtog kraftigt; mellan 1971 och 1974 halverades mängden nybyggda hus.

Mellan 1964 och 1975 byggdes över en miljon nya bostäder. Äldre bostäder revs, och nettoökningen blev 650 000 bostäder, med en generell ökning av standarden. Mycket blev bättre tack vare miljonprogrammet.

Samtidigt visar miljonprogrammet och historien kring det, att planekonomi inte är en särskilt bra lösning i bostadsmarknaden heller. Det var marknadshinder och inskränkningar i den fria ekonomin som skapade problemet 1942, och sedan dess har Sveriges bostadsmarknad sett ungefär likadan ut: Okapabel att ta hand om sig själv, och utelämnad åt statens hjälpande hand. I stället för att ta bort själva problemet har politiker genom tiderna – och i synnerhet påtagligt kring miljonprogramseran – valt att sträcka ut en hand, och hålla bostadsmarknaden vid liv.

Utifrån ett evidensbaserat liberalt perspektiv menar jag att man inte bara ska se till symptomen. Bostadsbrister kommer fortsätta uppkomma så länge vi har hårda hyresregleringar, och om vi försöker lösa dem på planerad väg kommer överskott uppstå. Det enda rimliga sättet att komma till rätta med problemet är att ta bort problemet.

Marknadshyror kan vara ett stort steg att införa på en gång. Regeringens bostadspolitiske utredare Michaël Koch har presenterat en möjlig lösning för att närma sig ett bättre fungerande system i sin utredning EU, allmännyttan och hyrorna, och flera lösningar är med all säkerhet möjliga. Värt att minnas är också att marknadshyror ensamma inte kan lösa alla problem, då det finns många hinder för nybyggnation redan på stadsplaneringsstadiet. Det är ett problem som också behöver lösas, men som knappast motsäger tesen att bostadsbristen är politiskt skapad för snart sjuttio år sedan.

För att lösa bostadsbristen krävs en liberalisering av bostadsmarknaden.

One Comment leave one →
  1. 26 oktober 2010 10:35

    Trevligt att du ägnar dig ett problem som väldigt få som är intresserad så allvarligt som du gör! Hyresgäster bryr sig varken politiker eller några andra på allvar eftersom etablissemanget bor i egna hem! Hyresgäster utnyttjas för olika ändamål och rent skattemässig diskrimineras med 2000:- i månaden/100kvm jämfört med de som bor i egna hem. Det har Hyresgästföreningen och Sabo räknat ut!
    För övrigt Hyresgästföreningen är en stödtrupp för S och lever gott på hyresgästerna! Ordföranden har en lön som ett statsråd! Hyresgästföreningen idag är största hindret för marknadshyror! Hyresgästföreningen förhandlar om hyreshöjningar kontinuerligt för att allmännyttan ska ha råd med allt möjligt! Betala politiker i styrelsen bl.a.
    Jag kommer att stämmas inför Hyresnämnden av Svenska Bostäder eftersom jag motsätter mig för ombyggnaden av min lägenhet! Jag skulle evakueras i minst sex månader och man skulle byta ut allt mellan golv och tak. Jag ser det som vansinnig slöseri med resurser och plågsamt för mig! Kanske jag kan aldrig få flytta tillbaka! Det är en del av sysselsättningspolitiken som hyresgäster och skattebetalare får betala!
    Det står 100 tals lägenheter tomma i Husby som väntar på ombyggnad eller under ombyggnad!
    MVH
    Laszlo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: