Skip to content

Moral inte tillräckligt för straff

27 oktober 2010

Ung Liberal: Moral får inte ligga till grund för straff. Vi måste i stället i vår straffrätt se till samhällets totala nytta och välbefinnande.

Mårten Schultz skrev i måndags på Aftonbladet debatt att straff inte ska behöva göra någon nytta, och att vi måste hämnas för att uppnå rättvisa.

I sin artikel skriver Mårten Schultz att vi måste omvärdera vår syn på straff. Han skriver att ett straff  ”bara [kan] vara för hårt eller milt i förhållande till en uppfattning om vad man ska ha straffet till”. Detta har han helt rätt i. Vi måste lyfta debatten över osakligt tyckande, och i stället fundera över straffens syfte. Detta har Schultz gjort. Tyvärr kommer han fram till att straffets uppgift inte är att öka det sammanlagda välbefinnandet, utan att visa att handlingar är moraliskt felaktiga.

Det är en förlegad syn på rätt. Straff har inget egenvärde, och värdet i hämnd är inte skäl nog att straffa någon. Ett straff ska finnas till för att rehabilitera brottslingen och hindra denne från återfall. Om straffet inte kan antas fylla ett sådant syfte blir den enda anledningen en moralisk lektion i hur man inte ska bete sig.

När Schultz skriver att vi måste släppa dogmen om straff som instrumentellt värde, och gå över till att se straff som ett sätt att belysa det moraliskt klandervärda i handlingen, frångår han de moderna och liberala värden som byggts upp sedan upplysningen. Det finns inga av Gud givna värden; vi måste därför själva skapa ett samhälle som är bra för människor.

Schultz bortser från detta. Hans argumentation bygger på att det finns fasta värden, att vissa brott är värre än andra, inte för att de åsamkar större skada eller lidande, utan för att de helt enkelt är mer klandervärda. Hans synsätt är lätt att passa ihop med Talionprincipen. I ekonomiska sammanhang är den utmärkt, men när man kommer till brott mot personer är den förlegad och omodern.

Varje mord är en djup tragedi. Just därför måste straffet fylla en funktion. En mördare ska få ett rättmätigt straff, men om straffet inte fyller en funktion ska det inte finnas.

När en mördare får ett långt fängelsestraff ska detta bero på att en längre fängelsevistelse ökar säkerheten för medborgarna i landet, antingen då mördaren genom fängelsevistelsen skiljs från allmänheten eller för att mördaren rehabiliteras mer effektivt.

Retributionsprincipen bygger på att straffet ska motsvara brottet, och innebär alltså att man ökar lidandet i stället för att förebygga nya brott. Schultz konstaterar att det är svårt att bestämma vilken straffgrad som är bäst. Det är sant, men helt fel utgångspunkt. Rätt fråga är vilken utformning av brottspåföljden som bäst förebygger att nya brott begås. Hur kriminalvården ska utformas, inte hur länge folk ska vistas där eller hur jobbigt det ska vara, är rätt fråga att utreda.

Om straffet inte fyller en funktion måste man ställa sig frågan: Varför ska brottslingen straffas? Att låta en mördare gå ostraffad låter hemskt, men om det finns goda skäl att anta att det inte föreligger risk för återfall, och att ett lågt straff inte ökar sannolikheten att fler mord begås, finns heller inga anledningar att straffa någon, mer än övertygelsen att personen begått en felaktig handling. Det är en ren moralism. Tanken på att samhället utan mål ska lägga resurser på skada en individ för att individen gjort någonting omoraliskt, är motbjudande.

Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

Vi i Ung Liberal vänder oss inte mot straff för mord. Vi menar dock att straffen måste mätas ut för att de gör nytta. En mördare ska straffas, och självklart ska dess straff vara hårt, men straffet har inte ett egenvärde. Straffet utdöms för att skydda allmänheten från såväl mördaren som tendenser hos andra att begå mord.

Det är viktigare att förbättra situationen för samhället än att uppnå någon tänkt form av retributiv rättvisa – hämnd, i klarspråk. Med Schultz’ argumentation går det lätt att rättfärdiga principen öga för öga, tand för tand. Den är onekligen rättvis. Men rättvist och gott är inte detsamma.

Mårten Schultz vill ha moralgrundade hämndlagar. Vi håller inte med honom. Vi vill inte att någon människa ska utsättas för onödigt våld, och allmänhetens moraliska övertygelser är inte en tillräcklig anledning. I stället ska vi stifta lagar utifrån vad som på bästa sätt kan motverka att brott begås, och när de begås hjälpa förövaren att själv kunna skapa ett normalt liv. Att någonting är moraliskt riktigt gör det inte försvarbart ur ett samhällsperspektiv. Vi vill ha en evidensbaserad rättspolitik, som grundar sig i vad som fungerar ur ett brottsförebyggande perspektiv, snarare än vad som är moraliskt rätt och riktigt.

Caspian Rehbinder

Isak Kupersmidt

Gustav Karreskog

Sara Graner Tyllman

18 kommentarer leave one →
  1. 27 oktober 2010 11:59

    ”Vi i Ung Liberal vänder oss inte mot straff för mord. Vi menar dock att straffen måste mätas ut för att de gör nytta. En mördare ska straffas, och självklart ska dess straff vara hårt, men straffet har inte ett egenvärde. Straffet utdöms för att skydda allmänheten från såväl mördaren som tendenser hos andra att begå mord.”

    Ett tämligen utilitaristiskt resonerande. Eftersom jag själv är stark utilitarist håller jag med, men jag tycker att det är olämpligt att ni säger att straff inte ska grunda sig på moral. Utilitarismen är i allra högsta grad en moralteori. Kanske, skulle jag säga, den enda riktiga moralteorin. Men om jag säger det verkar jag självgod ;-)

  2. 27 oktober 2010 12:44

    Du har helt rätt, och jag tror vi är tämligen utilitaristiska i Ung Liberal. Evidensbaserat liberala, så att säga. Och visst är utilitarismen en moralteori. Det är dock den enda moralteorin som tar allas sammanlagda nytta på allvar, och inte sätter vissa grupper över andra. Det är den enda teorin som ser människan som högsta värde.

  3. 27 oktober 2010 14:17

    Jovisst. Men jag är fundersam över retorikvalet. Ni menar att det inte har med moral att göra? Som i ”Moral får inte ligga till grund för straff.”.

  4. 27 oktober 2010 14:23

    På samma sätt som jag säger att man inte ska ha morallagar, även om alla lagar grundas i moral, menar jag att vi inte ska ha moralstraff, även om alla straff grundar sig i moral. Men visst hade vi kunnat formulera oss tydligare, det har du rätt i.

  5. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 11:14

    Några lösa tankar från en komplett nybörjare inom allt vad filosofi och straffrätt heter. Mycket av det har redan förmedlats per mail, men det vore intressant att få detta uträtt av någon :-)

    Straff-satser verkar ofta diskuteras utifrån följande straff-funktioner.

    * Rehabilitering (av brottslingen)
    * Karantän (brottslingen ”sitter inne” och kan så inte begå nya brott)
    * Hämnd (offrets eller de anhörigas önskemål om hämnd)
    * Avskräckning (straffet gör att andra avhåller sig från att begå brott)

    Men Schultz verkar mena att detta inte är hållbart. Inget av dessa kriterier funkar nåt vidare som underlag för hur hårt ett straff skall vara. Varför? Jo: Om man vid utmätning av straff utgår…:

    * — från straffets rehabiliteringsfunktion, kan en brottsling få högre straff för samma brott om man är diagnostiserad med ADHD eller dricker för mycket (större behov av rehabilitering), eller ett lägre straff om det kan antas att rehabilitering inte är trolig/möjlig (läs: t.ex organiserad brottslighet.)

    * — från karantäns-funktionen, kan en brottsling som skadat sig och hamnat i rullstol, eller blivit av med båda armarna, få ett lägre straff för att man anser att brottslingen inte skulle kunna genomföra ett nytt spektakulärt helikopter-rån i sitt nya skick.

    * — från hämnd-funktionen, kan ett mord där offret har fyra barn rimligen bestraffas högre än om det bara finns två barn. Särskilt om de fyra barnen är extra bittra och ledsna. Det totala hämndbehovet är större.

    * — från den avskräckande funktionen blir det också tokigt. Med denna princip skulle man inte utmäta några straff alls för brott där forskning visar att straffen inte har något vidare avskräckande funktion. (Läs: t.ex organiserad brottslighet.)

    Alltså: Det brott som begåtts skulle inte spela någon direkt roll vid påföljdsbestämningen.

    Jag tycker mig ha stött på begreppen proportionalitet och ekvivalens och uppfattat dessa om centrala inom straffrätten – t.o.m som grundfundament i ett rättssäkert samhälle. Och dessa begrepp måste rimligen relatera straff-värden till det brott som begåtts.

    Som jag förstår Schultz bör straffvärden för olika brott alltså bedömas utifrån brottet och dess art (inklusive förmildrande omständigheter av olika slag, så som fall där offret tidigare har utsatt brottslingen för övergrepp). Detta kallas retributiv rättvisa.

    Mårten skrev i maildiskussionen:

    Som liberal värjer jag mig mot samhällsnytteargument i straffrätten. Jag anser att rättviseargument är fundamentala, och jag menar dessutom att de har ett större förklaringsvärde av gällande rätt än alternativa modeller. En uppgift är att försöka demaskera de rättvisevärderingar som rätten faktiskt vilar på. Det är i en sådan process de deontologiska aspekterna träder fram. Rättsordningen återspeglar redan, i stort, en sådan grundinställning.

    Detta betyder alltså att man ser samhällsnytteargument som centrala vid bedömning av straffvärde för olika brott. Däremot kan man fortfarande hänvisa ett samhällsnyttoargument: Det kan (kanske) anses vara samhällsnyttigt att straffsystemet – generellt sett – uppfattas som rättvist av folk. Att folk upplever att principerna proportionalitet, ekvivalens och rättssäkerhet efterlevs i rimlig mån i samhället. På så sätt kan man alltså agumentera för att retributiv rättvisa som generell grundprincip är vettigt ur ett samhällsnyttoperspektiv, även om man inte använder samhällsnyttoargumenten som centralprincip vid de enskilda påföljdsbestämningarna.

  6. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 11:17

    Några lösa tankar från en komplett nybörjare inom allt vad filosofi och straffrätt heter. Mycket av det har redan förmedlats per mail, men det vore intressant att få detta uträtt av någon :-)

    Straff-satser verkar ofta diskuteras utifrån följande straff-funktioner.

    * Rehabilitering (av brottslingen)
    * Karantän (brottslingen ”sitter inne” och kan så inte begå nya brott)
    * Hämnd (offrets eller de anhörigas önskemål om hämnd)
    * Avskräckning (straffet gör att andra avhåller sig från att begå brott)

    Men Schultz verkar mena att detta inte är hållbart. Inget av dessa kriterier funkar nåt vidare som underlag för hur hårt ett straff skall vara. Varför? Jo: Om man vid utmätning av straff utgår…:

    * — från straffets rehabiliteringsfunktion, kan en brottsling få högre straff för samma brott om man är diagnostiserad med ADHD eller dricker för mycket (större behov av rehabilitering), eller ett lägre straff om det kan antas att rehabilitering inte är trolig/möjlig (läs: t.ex organiserad brottslighet.)

    * — från karantäns-funktionen, kan en brottsling som skadat sig och hamnat i rullstol, eller blivit av med båda armarna, få ett lägre straff för att man anser att brottslingen inte skulle kunna genomföra ett nytt spektakulärt helikopter-rån i sitt nya skick.

    * — från hämnd-funktionen, kan ett mord där offret har fyra barn rimligen bestraffas högre än om det bara finns två barn. Särskilt om de fyra barnen är extra bittra och ledsna. Det totala hämndbehovet är större.

    * — från den avskräckande funktionen blir det också tokigt. Med denna princip skulle man inte utmäta några straff alls för brott där forskning visar att straffen inte har något vidare avskräckande funktion. (Läs: t.ex organiserad brottslighet.)

    Alltså: Det brott som begåtts skulle inte spela någon direkt roll vid påföljdsbestämningen.

    Jag tycker mig ha stött på begreppen proportionalitet och ekvivalens och uppfattat dessa om centrala inom straffrätten – t.o.m som grundfundament i ett rättssäkert samhälle. Och dessa begrepp måste rimligen relatera straff-värden till det brott som begåtts.

    Som jag förstår Schultz bör straffvärden för olika brott alltså bedömas utifrån brottet och dess art (inklusive förmildrande omständigheter av olika slag, så som fall där offret tidigare har utsatt brottslingen för övergrepp). Detta kallas retributiv rättvisa.

    Mårten skrev i maildiskussionen:

    Som liberal värjer jag mig mot samhällsnytteargument i straffrätten. Jag anser att rättviseargument är fundamentala, och jag menar dessutom att de har ett större förklaringsvärde av gällande rätt än alternativa modeller. En uppgift är att försöka demaskera de rättvisevärderingar som rätten faktiskt vilar på. Det är i en sådan process de deontologiska aspekterna träder fram. Rättsordningen återspeglar redan, i stort, en sådan grundinställning.

    Detta betyder alltså att man inte ser samhällsnytteargument som centrala vid bedömning av straffvärde för olika enskilda brott. Däremot kan man fortfarande hänvisa till ett samhällsnyttoprincipen: Det kan anses vara samhällsnyttigt att straffsystemet – generellt sett – uppfattas som rättvist av folk. Att folk upplever att principerna proportionalitet, ekvivalens och rättssäkerhet efterlevs i rimlig mån i samhället. Att brottslingen får chansen att sona sitt brott, och därmed bli fri från skuld gentemot samhället. På så sätt kan man alltså agumentera för att retributiv rättvisa som generell grundprincip är vettigt ur ett samhällsnyttoperspektiv, även om man inte använder samhällsnyttoargumenten som centralprincip vid de enskilda påföljdsbestämningarna.

  7. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 12:24

    Ni skriver:

    Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

    Jag håller helt och fullt med om att ”samhällets värderingar i stort” inte skall ligga till grund för vår straffrätt. Då får vi obehagliga shariasystem, där det är straffbart att stoppa in ”olagliga substanser” i sin egen kropp, ha samkönat sex, vara otrogen, köpa sex o.s.v. Och hur vore det med ett förbud mot att ljuga?

    Sådant är sharia — moral upphöjt till lag.

    Men måste vi ändå inte betrakta de liberala naturrättsliga axiomen så som rimliga att utforma lagar utifrån? Man får inte inskränka andras frihet att sträva efter lyckan så som hen själv definierar den. Är det inte rimligt att rangordna klandervärdet för olika sådana inskränkningar? Mord är värre än stöld och misshandel, är det inte? Kan inte sådana utsagor sägas vara uttryck för uppfattningar om moral? Åtminstone är väl dessa principer inte med nödvändighet härledda ur samhällsnyttoresonemang enkom?

    Jag försöker alltså argumentera emot er här, och menar att moraliska övertygelser visst kan ligga till grund för straffrätt. Men inte vilka moraliska övertygelser som helst (för då får vi shariasystem), utan i princip endast de kan härledas ur de liberala naturrättsliga axiomen. I princip. Typ.. Hmm?

    I själva verket torde detta synsätt kunna motverka de godtyckliga kristmoraluppfattningar vi värjer oss emot. Niklas Dougherty skriver att:

    Frihetsaxiomet kan också användas för att negera i princip hela den bibliska moralläran. Det är rätt att ljuga i vissa fall, och det är rätt att döda i vissa fall. Det kristna värdesystemet ger inga generella undantag, utan försöker skapa ett idealt värdesystem som inte kan realiseras i verkligheten. ”Du ska inte ljuga” är en värdelös utsaga annat än i de mest triviala fallen, då den bara blir en meningslös moralkaka.

    […]

    och exemplifierar med sexköpslagen:

    Sexköpslagen är därför inte förenlig med det liberala värdesystem som utgör grunden för samhällsbygget; det är en påbjuden samhällsvärdering kodifierad i lag, en morallag – sharia – därtill kollektivt riktad speciellt åt en viss grupp (män). Det är inte heller så att man med denna lag skapat ett nytt värdesystem; man har bara kontaminerat ett befintligt och gjort det inkonsistent.

    och vidare:

    Frihetsaxiomet kan användas för att definiera statens roll i samhället, exempelvis att verka för och bara för den frihet individen äger och med makt ingripa mot den som försöker hindra den, exempelvis genom att begränsa angriparens frihet (lag, brott, straff). Staten kan till yttermera visso kräva att varje individ bidrar till gemensamma tillgångar och funktioner för att upprätthålla systemet, och staten kan definiera allmänna regler för individernas inbördes handlande – man generaliserar vanliga situationer i kodifierad lag, alltjämt under frihetsaxiomet.

    Men om staten försöker begränsa den som söker sin lycka i exempelvis narkotikarus, under förutsättning att ruset inte antas skada någon annan i direkt mening (våld, oaktsamhet), då har staten förfelat sitt syfte och påbjudit en morallag. Av det skälet är det inte kompatibelt med liberal demokrati att förbjuda någon att göra sådant mot sig själv som en majoritet eller minoritet anser skada vederbörande. I ett sådant värdesystem kan man inte hindra någon från att skada eller till och med döda sig själv (skadeprincipen).

    De värderingar ’samhället’ som helhet måste stå för är därför just de som anges i det liberala värdesystem som utgör fundamentet för detta samhälle. De uttrycks i kodifierad lag, nämligen grundlagen, kring vilken all annan lag har att rätta sig efter. Det är ett stabilt system, som rätt vårdat står sig i evighet.

  8. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 12:26

    Ni skriver:

    Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

    Jag håller helt och fullt med om att ”samhällets värderingar i stort” inte skall ligga till grund för vår straffrätt. Då får vi obehagliga shariasystem, där det är straffbart att stoppa in ”olagliga substanser” i sin egen kropp, ha samkönat sex, vara otrogen, köpa sex o.s.v. Och hur vore det med ett förbud mot att ljuga?

    Detta är sharia, eller moral upphöjt till lag.

    Men måste vi ändå inte betrakta de liberala naturrättsliga axiomen så som rimliga att utforma lagar utifrån? Man får inte inskränka andras frihet att sträva efter lyckan så som hen själv definierar den. Är det inte rimligt att rangordna klandervärdet för olika sådana inskränkningar? Mord är värre än stöld och misshandel, är det inte? Kan inte sådana utsagor sägas vara uttryck för uppfattningar om moral? Åtminstone är väl dessa principer inte med nödvändighet härledda ur samhällsnyttoresonemang enkom?

    Jag försöker alltså argumentera emot er här, och menar att moraliska övertygelser visst kan ligga till grund för straffrätt. Men inte vilka moraliska övertygelser som helst (för då får vi shariasystem), utan i princip endast de kan härledas ur de liberala naturrättsliga axiomen. I princip. Typ.. Hmm?

    I själva verket torde detta synsätt kunna motverka de godtyckliga kristmoraluppfattningar vi värjer oss emot. Niklas Dougherty skriver att:

    Frihetsaxiomet kan också användas för att negera i princip hela den bibliska moralläran. Det är rätt att ljuga i vissa fall, och det är rätt att döda i vissa fall. Det kristna värdesystemet ger inga generella undantag, utan försöker skapa ett idealt värdesystem som inte kan realiseras i verkligheten. ”Du ska inte ljuga” är en värdelös utsaga annat än i de mest triviala fallen, då den bara blir en meningslös moralkaka.

    […]

    och exemplifierar med sexköpslagen:

    Sexköpslagen är därför inte förenlig med det liberala värdesystem som utgör grunden för samhällsbygget; det är en påbjuden samhällsvärdering kodifierad i lag, en morallag – sharia – därtill kollektivt riktad speciellt åt en viss grupp (män). Det är inte heller så att man med denna lag skapat ett nytt värdesystem; man har bara kontaminerat ett befintligt och gjort det inkonsistent.

    och vidare:

    Frihetsaxiomet kan användas för att definiera statens roll i samhället, exempelvis att verka för och bara för den frihet individen äger och med makt ingripa mot den som försöker hindra den, exempelvis genom att begränsa angriparens frihet (lag, brott, straff). Staten kan till yttermera visso kräva att varje individ bidrar till gemensamma tillgångar och funktioner för att upprätthålla systemet, och staten kan definiera allmänna regler för individernas inbördes handlande – man generaliserar vanliga situationer i kodifierad lag, alltjämt under frihetsaxiomet.

    Men om staten försöker begränsa den som söker sin lycka i exempelvis narkotikarus, under förutsättning att ruset inte antas skada någon annan i direkt mening (våld, oaktsamhet), då har staten förfelat sitt syfte och påbjudit en morallag. Av det skälet är det inte kompatibelt med liberal demokrati att förbjuda någon att göra sådant mot sig själv som en majoritet eller minoritet anser skada vederbörande. I ett sådant värdesystem kan man inte hindra någon från att skada eller till och med döda sig själv (skadeprincipen).

    De värderingar ’samhället’ som helhet måste stå för är därför just de som anges i det liberala värdesystem som utgör fundamentet för detta samhälle. De uttrycks i kodifierad lag, nämligen grundlagen, kring vilken all annan lag har att rätta sig efter. Det är ett stabilt system, som rätt vårdat står sig i evighet.

  9. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 12:27

    Ni skriver:

    Vi ska inte låta moraliska övertygelser ligga till grund för vår straffrätt!

    Jag håller helt och fullt med om att ”samhällets värderingar i stort” inte får ligga till grund för vår straffrätt. Då får vi obehagliga shariasystem, där det är straffbart att stoppa in ”olagliga substanser” i sin egen kropp, ha samkönat sex, vara otrogen, köpa sex o.s.v. Och hur vore det med ett förbud mot att ljuga?

    Detta är sharia, eller moral upphöjt till lag.

    Men måste vi ändå inte betrakta de liberala naturrättsliga axiomen så som rimliga att utforma lagar utifrån? Man får inte inskränka andras frihet att sträva efter lyckan så som hen själv definierar den. Är det inte rimligt att rangordna klandervärdet för olika sådana inskränkningar? Mord är värre än stöld och misshandel, är det inte? Kan inte sådana utsagor sägas vara uttryck för uppfattningar om moral? Åtminstone är väl dessa principer inte med nödvändighet härledda ur samhällsnyttoresonemang enkom?

    Jag försöker alltså argumentera emot er här, och menar att moraliska övertygelser visst kan ligga till grund för straffrätt. Men inte vilka moraliska övertygelser som helst (för då får vi shariasystem), utan i princip endast de kan härledas ur de liberala naturrättsliga axiomen. I princip. Typ.. Hmm?

    I själva verket torde detta synsätt kunna motverka de godtyckliga kristmoraluppfattningar vi värjer oss emot. Niklas Dougherty i artikeln ”Om värdesystem”att:

    Frihetsaxiomet kan också användas för att negera i princip hela den bibliska moralläran. Det är rätt att ljuga i vissa fall, och det är rätt att döda i vissa fall. Det kristna värdesystemet ger inga generella undantag, utan försöker skapa ett idealt värdesystem som inte kan realiseras i verkligheten. ”Du ska inte ljuga” är en värdelös utsaga annat än i de mest triviala fallen, då den bara blir en meningslös moralkaka.

    […]

    och exemplifierar med sexköpslagen:

    Sexköpslagen är därför inte förenlig med det liberala värdesystem som utgör grunden för samhällsbygget; det är en påbjuden samhällsvärdering kodifierad i lag, en morallag – sharia – därtill kollektivt riktad speciellt åt en viss grupp (män). Det är inte heller så att man med denna lag skapat ett nytt värdesystem; man har bara kontaminerat ett befintligt och gjort det inkonsistent.

    och vidare:

    Frihetsaxiomet kan användas för att definiera statens roll i samhället, exempelvis att verka för och bara för den frihet individen äger och med makt ingripa mot den som försöker hindra den, exempelvis genom att begränsa angriparens frihet (lag, brott, straff). Staten kan till yttermera visso kräva att varje individ bidrar till gemensamma tillgångar och funktioner för att upprätthålla systemet, och staten kan definiera allmänna regler för individernas inbördes handlande – man generaliserar vanliga situationer i kodifierad lag, alltjämt under frihetsaxiomet.

    Men om staten försöker begränsa den som söker sin lycka i exempelvis narkotikarus, under förutsättning att ruset inte antas skada någon annan i direkt mening (våld, oaktsamhet), då har staten förfelat sitt syfte och påbjudit en morallag. Av det skälet är det inte kompatibelt med liberal demokrati att förbjuda någon att göra sådant mot sig själv som en majoritet eller minoritet anser skada vederbörande. I ett sådant värdesystem kan man inte hindra någon från att skada eller till och med döda sig själv (skadeprincipen).

    De värderingar ’samhället’ som helhet måste stå för är därför just de som anges i det liberala värdesystem som utgör fundamentet för detta samhälle. De uttrycks i kodifierad lag, nämligen grundlagen, kring vilken all annan lag har att rätta sig efter. Det är ett stabilt system, som rätt vårdat står sig i evighet.

  10. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 12:28

    Niklas Doughertys ”Om värdesystem” finns här: http://blogg.tianmi.info/2010/04/06/om-vardesystem/

  11. HugeHedon permalink
    30 oktober 2010 13:01

    Ni skriver:

    Med Schultz’ argumentation går det lätt att rättfärdiga principen öga för öga, tand för tand. Den är onekligen rättvis. Men rättvist och gott är inte detsamma.

    Här ser jag inga motargument. Det verkar som att principen om retributiv rättvisa inte ger en god riktlinje för hur höga straffsatserna skall vara generellt, i absoluta tal. Däremot kan den, enligt resonemang ovan, vara tillämplig då man skall jämföra straffvärden mellan olika brott, d.v.s relativt varandra.

    Är det kanske så att man utgår från retributionsprinciper för att sätta upp ett system av straffsatser som sinsemellan uppfattas som rimliga, d.v.s relativt varandra? Men att man sedan försöker bedöma hur höga straffen skall vara generellt sett, och att man då måste utgå från något annat perspektiv än det retributiva, t.ex forskning/evidens — och tradition?

    Självklart kan och bör rehabilitering ingå under fängelsevistelsen. Det förefaller mig också lämpligt att man kan få tydliga och konkreta fördelar om ”man sköter sig” eller ”visar ånger” eller dylikt. T.ex förkortning av strafftiden. Jag tycker dock inte att detta står i motsats till att retributionsprincipen används då straffet utmäts.

    I Mårten Schultz’ kommentarsfält lämnade någon följande kommentar:

    1. Kanadensarna fann att alla inlåsningar på över 5 år hade negativa effekter på återfallen. Även om vården lyckades så innebar en inlåsning över 5 år ökad återfallsfrekvens. En trolig förklaring är lång isolering och alienation från samhället.
    2. Kanadensarna satte med utgångspunkt i 1. maxstraffet till 25 år och bästa möjliga straffrabatt till 4/5 av strafftiden, all fick därmed möjlighet att komma ut inom 5 år.
    3. Straffen som utdöms i Kanada är inte mycket längre än de som döms ut i Sverige, de effektiva inlåsningstiderna är dock liknande. I snitt 2/3 i Sverige och strax över 1/2 i Kanada.
    4. [Förkortningar av den utdömda] strafftiden bedöms utifrån hur väl den intagne svarar på vården.
    5. Vården består i missbruksrehabilitering, utbildning, kognitiv terapi och sist men absolut inte minst brytande av negativa sociala gemenskaper.
    6. Mycket av vården anses direkt stötande av pöbeln. T.ex. får många frigivna fångar boende och arbete direkt efter frigivningen.
    7. Återfallsfrekvensen är mindre än en tredjedel mot Sverige. De grupper som får behandling är de som kommer in i det federala systemet, alla dessa är dömda till minst 2 års fängelse. I Sverige har dessa återfall på ca 70%, i Kanada på ca 20%.

    https://martenschultz.wordpress.com/2009/07/28/svenska-dogmer-om-brott-och-straff/#comment-3573

    Intressant va? Hmm.

    En annan intressant effekt av retributionstanken är att brottslingen efter avtjänat straff av samhället skall anses ha sonat sitt brott. Antar jag. Tanken med retributionsprincipen är ju att den moraliska balansen skall ha återställts. På nåt sätt. Detta skulle innebära att en återfallsförbrytare inte skulle anses vara mer skyldig än en förstagångsförbrytare, och den förra skulle därmed inte dömas till hårdare straff än den senare. Detta kan nog verka stötande för många.

    Det var allt.

  12. 30 oktober 2010 21:03

    Oj, Hugo, det var många, långa och mycket tänkvärda kommentarer! Jag vet rent spontant inte vad jag ska svara på allting, utom: Mycket intressant och tänkvärt! Jag ska absolut fundera många varv till kring detta. Jag tycker om Kanadas lösning på problemet. Evidensbaserad och fin!

    När du argumenterar för Schultz’ tes, eller när Alexander Bard argumenterar för den, har jag mycket lättare att acceptera den. Jag lutar åt att jag nog kan stödja Schultz’ tes ändå, men jag är mycket skeptisk till hur han framställer den i sin artikel

    På så sätt kan man alltså agumentera för att retributiv rättvisa som generell grundprincip är vettigt ur ett samhällsnyttoperspektiv, även om man inte använder samhällsnyttoargumenten som centralprincip vid de enskilda påföljdsbestämningarna.

    Helt sant! Det är precis det jag försöker få fram i min svarsartikel, och som jag tycker att Mårten Schultz helt missar i sin!

  13. 31 oktober 2010 08:30

    Till Hugo Hedons första kommentar. För att lösa Mårten Schultz problem med diskriminerande straff kan man anta en regelutilitaristisk approach. Man kan anpassa straffen enligt hur de fyra rehabilitering, karantän, hämnd och avskräckning. Skulle fungera på genomsnittsbrottslingen, och sedan tillämpa detta genomsnittsstraff på alla.

  14. 31 oktober 2010 09:19

    Precis. Ett sådant ”genomsnittsstraff” som är samma för alla är lätt att argumentera för ur ett utilitaristiskt perspektiv, då rättsväsendet upplevs som mycket mindre godtyckligt, och därmed mer säkert och pålitligt. Även om straffet kanske inte blir optimalt i varje fall, blir den totala upplevelsen av rättsväsendet bättre och tryggare. Och det är ju vad vi vill uppnå! Trygghet och tradition.

  15. nämen permalink
    09 november 2010 21:35

    Totaly sant! kanske inte den delen med att öga för öga tand för tand är onekligen rättvist bara.

  16. TheBird permalink
    11 december 2010 00:51

    Många riktiga poänger. Jag håller inte med fullt ut, men det finns utan tvekan stor del sanning i det ni säger.

    Enligt mig så är huvudsyftet med straff avskräckning.
    Även om rehabilitering och karantän står högt så gäller det endast de individer som redan begått brott. Huvudfokus borde ligga på de som inte begått något brott men som är kapabla till det, då deras antal är betydligt större (baserat rent på spekulation) och de då kan orsaka större skada på samhället.

    I övrigt så tror jag inte heller att rehabilitering alltid funkar. Fängelsemiljön är hård och har ofta en motsatt effekt i rehabiliteringssyfte. Mindre brottslingar utsatta för denna miljö återgår inte bara i många fall till brottslighet, utan begår ofta större brott.
    Samtidigt är inte alla i behov av, eller kan nyttja av rehabilitering. Ifall brottet var ett aktivt och fullt medvetet val så är brottslingen inte bara kapabel, utan villig, att begå ett sådant brott. Rehabilitering mot denna person kan hjälpa, men jag tror att i många fall så upplever brottslingen detta som provokation. De flesta allvarliga brott tror jag däremot inte är sådana aktiva val, utan snarare baserat på provokation eller passion. I dessa fall anser jag att rehabilitering i stort sett är överflödigt. I regel så ångrar sig gärningsmannen efter en sådan händelse, varpå en rehabilitering inte är direkt nödvändig.
    Jag menar inte att rehabiliteringssyftet är överflödigt på något vis. Jag tror att en majoritet drar nytta av det. Men enligt mig väger det inte lika tungt i förhållande med avskräckningssyftet.

    Angående moral i straff så håller jag förvisso med om att moralen inte överväger funktionen av ett straffsystem. Däremot så är lagen enligt mig baserad till större del på moral. Men till skillnad från tidigare nämnda sharialagar så är detta en moral som konstant anpassas till dagens samhällssyn. Till exempel djurskyddslagar är helt baserade på moral då samhället inte tar skada av misshandel eller misskötsel av djur. Ändå är denna lag en självklarhet för mig och många andra. Med detta exempel som bevis vill jag påstå att moral har, och bör ha, en stor roll i lagen.

  17. Esteban permalink
    20 april 2011 21:38

    Hur kan du som nyttoanalytiker missa samhällsnyttan (och därmed nyttan för en stor mängd individer) i att rättvisa skipas? Eller kanske mer korrekt, samhällsskadan i det missnöje och urvattnade förtroende för rättsstaten som uppstår om straff inte utdöms för brott? Om staten inte straffar mördare (med eller utan hänvisning till logiskt felfri utilitarism) så kommer fler ta lagen i egna händer, och det kommer att leda till ökat lidande.

    Således fyller straffet som hämnd utdömt av staten en funktion, då den ersätter den utilitaristiskt sett sämre privata hämnden.

  18. 22 april 2011 13:33

    Du missförstår mig, Esteban. Jag ser absolut en samhällsnytta i straffpåföljder, och jag ser absolut att en stor skada skulle uppstå om straff inte utdömdes. Precis som du skriver skulle det leda till ett ökat lidande, och alltså – rent utilitaristiskt – inte vara försvarbart. Således fyller straffet som hämnd utdömt av staten en funktion, då den ersätter den utilitaristiskt sett sämre privata hämnden. Vad jag skriver är dock att hämnden i sig inte är ett gott argument, eller att rättvisa ska vara drivkraften bakom våra juridiska system. Rättvisa är utmärkt, men inte för att det har ett egenvärde, utan för att det minskar lidande i samhället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: