Skip to content

Status quo för hela Sverige

20 september 2011

Vi har en nominellt borgerlig regering, som just lagt fram sin budgetproposition för det kommande året. Vad kan man förvänta sig av en borgerlig regerings budget? Skattelättnader, skulle nog många svara. Kanske lite minskade utgifter, nedlagda myndigheter eller annat som minskar statens inblandning i samhälle, privatliv och marknad.

Men nej, de enda betydande förändringarna är lite mer pengar till slakt, bönder, bilar, religion, matematik och restauranger. Ty det vore ju olyckligt om vi slaktade färre djur. Eller om det skulle finnas färre bönder i Sverige. Eller om folk valde andra transportmedel än bilar. Eller – ve och fasa! – om pingstkyrkan förlorade pengar. Och matematik i all ära, men blir skolan verkligen bättre av mer detaljstyrd undervisning? Inte ens restaurangmomssänkningen fyller någon riktig funktion, mer än att försäkra Alliansen om krögarnas röster. (Som Tommy Waidelich så träffande uttryckte det: »Det blir inga jobb, om ens några!«)

Det finns redan så himla mycket dumheter som staten lägger pengar på. Man kan tycka att en borgerlig regering vill ta bort några av dem, men inte då! De skulle kunna fokusera på att skapa reformutrymme och finansiell säkerhet genom att gå igenom statens utgiftsposter och ta bort de dumma och kontraproduktiva. Men nej. I Sverige minskar man inte statens befogenheter, oavsett partifärg. Inte ens i kristider. För det är ansvarstagande att ta ansvar för fortsatt bortkastade pengar.

Om man till exempel – helt radikalt – tänkte sig att forskning för näringslivet (inte universitetsforskning, utan näringslivsforskning) skulle bedrivas av näringslivet, skulle man spara tre miljarder kronor. Men det kanske är för radikalt. Staten måste ju kunna kvalitetssäkra näringslivets forskning. Tre miljarder skulle man också kunna spara om man lät regioner växa av sig själva, istället för att satsa på »regional tillväxt« – det vill säga, ta pengar från välfungerande företag och regioner, och ge till dåligt fungerande företag och regioner. Här är regeringen emellertid bara skyldig till hälften av dumheterna. Resten kommer från EU.

Apropå EU raljerar jag gärna över deras jordbrukssubventioner. Men Sverige är knappast en förebild. För posten »gårdsstöd och djurbidrag m.m.« anslås sex och en halv miljard. Svenska folket betalar alltså nära tusen kronor per vuxen medborgare direkt till gårdsstöd och djurbidrag åt våra bönder. Och det är bara en liten del av vad de får. Från EU får vi nästan tre miljarder för »landsbygdens miljö och struktur«, vilket vi kompletterar med lite mer än lika mycket till ur statens kassa. Stöd till jordbrukets rationalisering, stöd till fjällägenheter och främjande av rennäringen får tillsammans 110 miljoner. Skulle man tycka att landsbygden klarar sig utan bidrag kan man totalt spara över sjutton miljarder.

Men det vore ju inte ansvarsfullt.

Budgeten har till och med en post vars namn verkar taget från det tidiga artonhundratalets protektionism! Intervention och exportbidrag för jordbruksprodukter (322 miljoner kronor). Näringslivet får också tvåhundrafemtio miljoner för exportfrämjande verksamhet. Export är ju en typisk sak som marknaden inte klarar själv. Ska man ta ansvar måste man förstås lägga skattemedel på att dirigera export.

Det är tid för ansvar.

Om man räknar bort utbildning, forskning och miljöfrämjande åtgärder, är det direkta stödet till bönder, landsbygd och dylikt fortfarande över femton miljarder kronor. Femton miljarder! Det är lika mycket som det tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Vore det för mycket begärt av en borgerlig regering att de låter människor behålla sina pengar snarare än att ge dem till bönder?

Bidrag till trossamfund ökas, och uppgår till sextio miljoner kronor. Det vore ju synd om religionen förlorade sin starka ställning i samhället, så det är bra att ta pengar från de 77 % av befolkningen som inte tror på en gud, och ge till de 23 % som gör det. I synnerhet lämpligt är det förstås att 95 % av bidragen går till kristna kyrkor, nästan fem procent till de andra abrahamitiska religionerna, och lite mindre än en halv procent till resten. (Och då är Svenska kyrkan inte medräknad.) Att forska kring historia görs förslagsvis på universitet, och inte i statliga myndigheter som Forum för levande historia. Men de får fortsatt stöd på 40 miljoner.

Den erkänt ineffektiva myndigheten Arbetsförmedlingen ska bli mer effektiv genom att få mer pengar. Det brukar ju fungera så. Deras förvaltningskostnader uppgår till sju miljarder kronor. Detta trots att det finns få skäl att anta att en statlig arbetsförmedling har några som helst fördelar framför en privat. Och när vi är inne på arbetsmarknad: Att fackföreningar ska drivas av arbetare i sammanslutning tycker vi inte, utan ger ILO 30 miljoner kronor.

Det är tid för ansvar.

Värt att notera är att dessa utgifter – och många andra – är helt oproblematiska. Av över tusen miljarder kronor är de enda som väckt kraftigt motstånd det nu tillbakadragna femte jobbskatteavdraget. Mattias Svensson skriver på SVT Debatt, att »Hela våren och sommaren har oppositionen skjutit in sig på att vara emot ett femte jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar för 15 miljarder kronor. När regeringen 2008 ville garantera banker och finansinstitut närmare två statsbudgetar, 1500 miljarder kronor, då gick förslaget igenom en enig riksdag på bara två veckor.«

Kontentan av hans artikel är att en borgerlig regering borde banta staten snarare än mata den. Men i Sverige finns ingen politisk kraft att räkna med som strävar efter att minska statens inblandning i samhället, privatlivet och ekonomin. Vi har inga partier som vill avskaffa onödiga utgifter. Istället står blockstriden mellan en växande stat och status quo. Ty hur ovillig regeringen än är att ta bort dumheter ur Sveriges budget, är det tydligt även innan Socialdemokraternas skuggbudget offentliggjorts, att alternativet är att införa större utgifter, och än mer utöka statens område. Subventioner av Saab och varvsindustrin, rätt till heltidsarbete och än mer regional tillväxt. I synnerhet i Kalmar.

Det är tid för ansvar. Status quo för hela Sverige.

Advertisements
2 kommentarer leave one →
  1. 01 december 2011 09:55

    ”Kontentan av hans artikel är att en borgerlig regering borde banta staten snarare än mata den. Men i Sverige finns ingen politisk kraft att räkna med som strävar efter att minska statens inblandning i samhället, privatlivet och ekonomin. Vi har inga ”partier som vill avskaffa onödiga utgifter. Istället står blockstriden mellan en växande stat och status quo. …”

    Jo… – Caspian – men över alltihopa ”lyser” ju den globalaränte- och penningbluffen = ett gigantiskt globalt PyramidSpel.

    Därtill bör föras att den svenska modellens samhälle kan uppfattas som en ”fullfjädrad” DemoKratur, tyvärr tyvärr… :cry:

    Men ”simma lugnt” för: ”ALLT som har en början har ett slut !” Mera i sak om det i kommentarsfältet HÄR.

Trackbacks

  1. Subventionen av bönder « Caspian Rehbinder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: