Skip to content

Rikedom och empati

18 augusti 2011

Rika människor är mindre empatiska, konstaterar psykologen och forskaren Daniel Keltner. De är giriga, har mindre förståelse för människors känslor och är bara ute efter att maximera sin egen vinning. Keltner argumenterar i sin studie för att ”överklasstatus flyttar fokus från kontexten till jaget”.

Rika är mer benägna att tänka på sig själva och är mest ute efter att sänka skatter och minska statlig inblandning i deras liv, ekonomi och land. Fattiga människor å andra sidan är mer beroende av andras hjälp för att överleva, och blir bättre på socialt beteende. De är bättre på att läsa av människors känslor, och är mer villiga att ge till behövande.

Ett av de test som stödjer detta är ett ”diktatorspel” som Keltner genomfört. En person tilldelades tio poäng som representerade pengar, och fick sedan bestämma hur mycket av dessa pengar de skulle ge till en partner de inte kunde se. Efter att resultaten rensats för kön, etnicitet och ålder, var det tydligt att rika människor var mindre benägna att ge pengar än fattiga.

Men hur intressanta dessa beteendemönster än är, kan jag inte sluta undra om allting inte är felformulerat. Om inte frågan är ställd ur fel perspektiv, och svaret blir därefter.

Frågan som verkar ha ställts är: På vilket sätt beter sig rika människor? Argumentationen Keltner för är att med rikedom följer bristande empati och fokus på pengar. Det är en tydlig korrelation, vilket alla data tydligt visar, men kausaliteten känns i mina ögon mer oklar.

Är det inte rimligt att anta att personer som har tendensen att tänka mer på sig själva blir höginkomsttagare? Människor som är mer benägna att ge bort sina pengar torde ha en statistiskt mindre chans att bli rika, överklass eller höginkomsttagare. Och på samma sätt är det inte konstigt om de som är rika har vissa gemensamma drag, som ett större fokus på pengar.

Är det inte ett det kapitalistiska systemet felkonstruerat, om man belönas för att man är oempatisk? Ett system där giriga människor som inte bryr sig om andra, inte kan läsa andras känslor och inte är benägna att ge bort sina resurser belönas?

Det är förstås en intressant vinkling. Men även den utgår från en felställd problemformulering. Vårt system låter förvisso giriga människor belönas på det sätt de vill belönas – genom mer pengar. Men studierna visar ju att personer med lägre inkomst inte är lika giriga, och värderar annat än just pengar. Fattiga är bättre på socialt beteende, att läsa av människors känslor och att ge pengar till behövande.

Det krävs inte mycket långsökt teoretiserande för att anta att även de belönas i ett fritt samhälle, fast på sitt sätt. En person som är bra på att läsa av känslor kanske belönas med pengar, men med ömsesidiga känslor. En person som tycker det är viktigare med pengar än sociala kontakter kommer belönas med mer pengar, medan en person som tycker tvärtom kommer belönas med fler vänner.

Vi har alltså ett system där människor kan belönas på ett flertal sätt, och sträva efter ett flertal saker. Och studier visar att det fungerar. De som värderar pengar mest, och är mest giriga, tjänar också mer pengar. De som å andra sidan värderar vänskap över pengar tjänar mindre pengar, men har sannolikt närmare sociala kontakter. Människor belönas på sätt som överensstämmer med deras preferenser. Jag har svårt att se ett sådant system som dåligt.

Annonser

Rödgrön kannibalism

15 augusti 2011

Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly, ställer inte upp för omval nästa partikongress, och partiet kommer således hitta en ny ledare. Det är oklart vem som blir hans efterföljare och det finns flera kandidater. Oavsett vem det blir verkar det bli en, åtminstone ideologisk, föryngring. Snart har inget riksdagsparti längre en ledare som sörjde Berlinmurens fall, vilket ju tveklöst måste ses som något positivt.

I och med denna modernisering finns en möjlighet för dem att bli mer attraktiva för fler. Dessa eventuella röster skulle då i huvudsak komma från Socialdemokraterna och några av de mer radikala miljöpartisterna. Sannolikheten att man byter från Alliansen eller Sverigedemokraterna – partiets evigt svurna fiender – till Vänsterpartiet är nära nog noll.

Men Socialdemokraternas nya partiledare betongsossen Håkan Juholt innebär ett tydligt steg åt vänster. Denna sväng som Socialdemokraterna har tagit i riktning, bakåt åt vänster, med fokus på fornstora dagar och Olof Palme, gör det mycket möjligt att Socialdemokraterna istället tar röster från Vänsterpartiet. I och med en tydlig vänstersväng för Socialdemokraterna och en lätt högergir för Vänsterpartiet kan vi förvänta oss en hårdare konkurrens dem emellan.

Däremot lär Socialdemokraterna få svårare att vinna tillbaka de väljare man förlorat åt Alliansen, och i synnerhet Moderaterna. De medelklassväljare som tjänat tusentals kronor på sänkta skatter, jobbskatteavdrag och lite mer frihet i vardagen, kommer inte att vilja byta tillbaka till ett Socialdemokraterna under Juholt, som står tydligt till vänster om den politik som förlorade valen 2006 och 2010. Detta förstärks förstås ytterligare av uppfattningen av Juholt som vag i bästa fall och velig i värsta fall.

Vidare ger Juholt en möjlighet för socialdemokrater som röstat på Sverigedemokraterna en möjlighet att komma tillbaka. Där Mona Sahlin blev en symbol för det mångkulturella Sverige (och alltså farlig) står Juholt för en protektionistisk politik och inte sällan liknande retorik som folkhemsivrarna i Sverigedemokraterna. Hur stora väljarstriderna blir mellan de två folkhemspartierna beror mycket på hur Sverigedemokraterna väljer att profilera sig.

Socialdemokraternas vänstersväng lämnar också utrymme för Miljöpartiet. Även Miljöpartiet har nya ledare, i Åsa Romson och Gustav Fridolin. De är båda förhållandevis unga – i synnehret Fridolin – men har också en tydlig vänsterprägel. Fridolin har som ännu yngre kritiserat Vänsterpartiet för att inte tillräckligt hårt driva en syndikalistisk politik. Göran Persson förde en nyliberal politik, ansåg Fridolin. Miljöpartiet står till vänster om Socialdemokraterna, menar väljarna, och det nuvarande ledarparet kommer inte föra dem åt höger. Det enda som gör att Miljöpartiet kanske hamnar till höger om Socialdemokraterna är Socialdemokraternas tydliga vänstergir med Juholt. Men det går inte att förneka att den föryngring Miljöpartiet har gjort i kombination med den nostalgiska folkhemsdröm med mustasch Socialdemokraterna antagit kommer få unga socialdemokrater att rösta på det unga socialdemokratiska alternativet. Miljöpartiet, det vill säga.

Centerpartister då, som bryr sig om miljön? Två skäl talar för att centerpartister inte kommer fly till Miljöpartiet. För det första borde de som bryr sig om miljön redan ha valt Miljöpartiet, och de som inte bryr sig om miljön har ingenting övrigt med Miljöpartiet att göra. Centerpartiet har varit notoriskt dåliga på att profilera sig som miljöparti. De har varit notoriskt dåliga att profilera sig över huvud taget. Detta leder in på det andra skälet: Centerpartiet håller på att välja partiledare, och båda kandidaterna har visat intresse av att profilera Centerpartiet tydligare i miljöriktning. Om något skulle Centerpartiet kunna ta ett fåtal miljöröster från Miljöpartiet.

Vänsterpartiet rör sig lätt åt höger, och bryter med kommunistkopplingarna. Socialdemokraterna rör sig åt en nostalgisk folkhemsvision, vänsterut och bakåt. Miljöpartiet visar inga tendenser att liberaliseras, utan snarare det motsatta.

Sammantaget är intrycket ett mindre spritt och mer vänstervridet rödgrönt block. Möjligheterna för de rödgröna att attrahera mittenväljare, moderatröstare eller andra som har röstat på Alliansen tidigare ser onekligen skrala ut, och risken är att den ökända borgerliga kannibalismen byter sida, och blir en rödgrön kannibalism. En annan möjlighet är att riksdagsvalet 2014 blir ett mer ideologiskt val. Ett val mellan vänster och höger, och inte mellan ”ansvar” och att ”inte kunna vänta”.

Evig tillväxt i en värld med ändliga resurser

13 augusti 2011

Evig tillväxt är omöjlig i en värld med ändliga resurser, menar många. Sedan den industriella revolutionens start, och i ännu högre grad under 1900-talet när bilen blev vanlig, har folk varit rädda att olja, koppar och andra naturresurser ska ta slut. Om vi bara har en viss mängd legobitar kan vi inte bygga ett oändligt högt torn. Om vi bara har en jord kan vi inte ha tillväxt som varar för evigt. I takt med att vi använder upp våra tillgångar kommer möjligheten för oss att leva vidare under samma villkor som tidigare. Men historien visar att råvaror ofta är mindre slut och mer ersättningsbara än vi tror.

När telefonnätet byggdes ut i USA var koppar nödvändigt, oersättligt. Det var inte bara dyrt, utan omöjligt att byta ut kopparen mot något annat material. Det var helt enkelt det enda möjliga sättet att överföra data. Så när fler och fler fick telefon användes stora delar av världens kopparresurser upp. Man var orolig att det inte skulle vara möjligt att täcka hela landets behov av telefoni. Men två saker hände. i takt med att kopparreserverna användes upp steg priset på koppar kraftigt. Det blev lönsamt att utvinna koppar från mer svårtillgängliga områden, och således upptäcktes nya fyndigheter runtom i världen. Men än viktigare var den nya tekniken. Istället för koppar tog fiberoptiska kablar och satelliter över rollen som informationsöverförare för telefoni. Idag används knappt någon koppar alls för telefoni. Ingen pratar längre om omöjligheten att dra telefonlinjer till hela världen, och problemet var löst. Inte ens idag, mer än hundra år senare, lider vi en kraftig brist på koppar. Även om priset är mycket högt produceras långt mer än någonsin tidigare.

Men koppar är bara ett exempel av många ämnen. Hur är det till exempel med olja? Om det är något ämne som definitivt håller på att ta slut, och som vår tillväxt är beroende av, är det väl ändå olja?

Sedan oljan först började utvinnas har vi varit rädda för den dag oljan ska ta slut. Det blev ett ännu större problem när bilar som drevs av bensin blev mer populära. År 1882 uppskattade man att det fanns knappt hundra miljoner fat olja kvar. Ungefär 25 miljoner fat olja konsumerades varje år, så oljan förväntades vara slut inom några få år. 1919 varnade Scientific American för att oljan skulle ta slut inom tjugo år. American Petroleon Institute varnade i sin tur trettio år senare för att det bara fanns hundra miljarder fat olja kvar. 1956 förutsåg man Peak Oil om bara fjorton år, men 1980 fanns 648 miljarder fat olja kvar. 1993 hade det växt till 999 miljarder fat, och 2008 uppskattas 1 238 miljarder fat olja finnas kvar.

Precis som med koppar har oljan stigit i pris. Det har gjort det lönsamt att leta efter och utvinna olja på mer otillgängliga platser. Det är också därför de kända oljereserverna har kunnat växa, även om oljan faktiskt är en ändlig resurs. Vår konsumtion minskar reserverna i enorm takt, men vi upptäcker ny olja ännu snabbare. ”Peak oil” är förmodligen inget reellt hot på mycket mycket länge till. (Däremot utgör koldioxid vid oljeförbränning förstås ett hot.)

När oljan till slut är på väg att ta slut kommer priset stiga kraftigt och lönsamheten att ersätta den kommer öka. Vi klarade av att ersätta koppar med fiberoptik och satelliter. I jämförelse är olja otroligt lätt att ersätta, vilket kommer ske så fort det blir ekonomiskt lönsamt. Koppar och olja är också två av de resurser man sett som mest nödvändiga för fortsatt tillväxt. Våra resurser håller inte på att ta slut. Vi lär oss att använda dem mer effektivt, utvinna dem på nya platser och ersätta dem med mer lättillgängliga resurser.

Gröna incitament

09 augusti 2011

Vad ska politiken göra? Hur uppfyller politiken bäst människors preferenser, och ger dem vad de vill ha? En bra tumregel är att politik ska inte detaljstyra vad som produceras eller konsumeras. Politik ska bara skapa rätt incitament att producera och konsumera rätt saker. Oftast är äganderätt, liberalism och frihandel tillräckliga ramverk för att se till att rätt saker produceras. På en fri marknad kommer priser förmedla information och incitament så att människor producerar vad andra människor efterfrågar. Det är det mest effektiva – ja, det enda effektiva! – sättet att möta människors behov.

Men ibland räcker inte det, utan externaliteter kommer in i bilden. Ta bilar som exempel! Människor väljer bilar inte bara efter pris, utan miljoner aspekter spelar in! Utseende, andrahandsvärde, sittplatser, topphastighet, motorvolym, accelerationsmöjlighet, penisförlängare, miljöaspekter, komfort och mycket, mycket mer. Samtidigt släpper bilar ut miljöfarliga ämnen. Koldioxid, kolmonoxid och partiklar som är obehagliga att andas in i stor mängd. Dessa effekter, som huvudsakligen skadar tredje part, kallas externaliteter.

Hur skapar man rätt incitament med så många faktorer att ta med i beräkningen? Vad är ens ”rätt incitament”? Det vi vill hitta är förstås ett system som i bästa möjliga mån kompenserar för de nämnda externaliteterna, och ger miljöhänsyn en väl avvägd betydelse i valet av bil.

I dag har vi ett dumt och krångligt system. Vi försöker minska koldioxidutsläpp genom att ge människor incitament att köpa en bil med låga utsläpp, och sedan åka hur mycket som helst. (Detta är förstås inte helt sant då vi även har en bensinskatt, men fordonsskattens roll är denna.) En bil med stora utsläpp ger högre fordonsskatt, medan en bil med lägre utsläpp ger lägre fordonsskatt. Skatten är även differentierad så att man betalar olika mycket för bensinbilar, dieselbilar och etanolbilar.

Fordonsskatten beräknas baserat på koldioxidutsläpp vid blandad körning. Syftet är alltså att minska koldioxidutsläppen. Men vad blir incitamenten? Incitamenten blir förstås att köpa en bil med låga utsläpp, och få en låg engångskostnad. Men när denna engångskostnad är betald är det fritt fram att åka hur mycket som helst. Någon som åker en bränsleslukande V8-mullrande tvåtonsbil tio mil per år, kommer alltså betala mer i fordonsskatt än någon som åker en standardbil med halva utsläppen tusen mil per år.

Det är lite som att försöka minska alkoholkonsumtion genom att ha hög inträdeskostnad till en fest, och sedan bjuda på drinkarna. Om drinkarna är gratis kommer människor dricka för mycket. Och i synnerhet om de betalt en hög engångskostnad först!

Mycket bättre vore förstås att ta bort bilskatten helt. Vad vi vill är inte att människor ska köpa bilar som släpper ut lite koldioxid. Vad vi vill är att människor med sina bilar släpper ut lite koldioxid. Det är en mycket stor skillnad, som dagens lagstiftning helt förbiser.

Den bästa lösningen är så enkel en lösning kan vara. Beskatta det vi inte vill ha. Koldioxidutsläpp. Då kommer det bli billigare att köpa bil, men dyrare att åka bil – i synnerhet om den drar mycket bensin. Det kommer bli dyrare att använda mycket kol, olja och andra fossila bränslen. Därmed kommer det också bli billigare för människor att anpassa sig, byta bränsleform och så vidare.

Det är precis de incitament vi vill ha!

I Rapport om Liberaldemokraterna

10 juli 2011

Under sista dagen i Almedalen, efter Jimmie Åkessons tal, intervjuades jag kort om Liberaldemokraterna av SVT:s Nanok Bie. Resultatet kan man se här.

Jag frågades om tre huvudfrågor för Liberaldemokraterna, och förde fram den kroppsliga autonomin, integriteten och ekonomin som de tre viktigaste.

– Till exempel tycker vi inte att staten ska gå in och bestämma vad man ska ha för könsorgan, säger Caspian Rehbinder till Rapport. När Maria Larsson från KD vill hålla kvar kravet på sterilisering för personer som byter kön, det är enorm diskriminering för en av samhällets mest utsatta grupper.

[Reservation: Videon verkar inte fungera. Texten fångar det mesta, men under intervjun ondgjorde jag mig också över Folkpartiet och förklarade tydligare varför Liberaldemokraterna behövs.]

Juholt och varven

05 juli 2011

Jag fick häromdagen ett infall, och bestämde mig för att läsa igenom alla motioner Håkan Juholt, Socialdemokraternas nyvalde partiledare, skrivit under sin tid i riksdagen. Jag har ännu inte kommit igenom alla, men läste i alla fall ett antal riksmötens motioner, undertecknade Juholt. Det var lätt att, som Adam Cwejman gjort tidigare, konstatera att Juholts främsta drivkraft i politiken verkar vara att flytta statliga verk till Kalmar, att satsa statliga medel på industrin i Kalmar, att bygga ut infrastruktur i Kalmar och trä. Vad som var än mer anmärkningsvärt, och Cwejman tycks ha missat, är att Juholt också vill återuppta det statliga stödet till varvsindustrin.

Samtidigt är Saab i blåsvädret igen. Regeringen står passivt och Håkan Juholt säger att Socialdemokraterna hade agerat. Med anledning av dessa två saker – varven och Saab – skriver jag i dag med Isak Kupersmidt om Saab på SvD Brännpunkt. Vi konstaterar att Saab är ett företag som inte längre är konkurrenskraftigt. De har inte lyckats gå med vinst sedan 1997, och har förlorat enorma summor varje dag, år efter år. Regeringen ställer sig passiv och väljer att inte ge Saab stöd, medan oppositionsledaren Håkan Juholt vill rädda Saab.

En välfungerande ekonomi byggs på fri företagsamhet och inte på statliga subventioner av företag som inte klarar sig. En politisk kraft som syftar till att styra Sverige kan inte sväva ut i godtyckliga investeringar i misslyckade branscher. Politiska krafter får inte ta arbetares pengar och omfördela till riskkapitalister och storföretag. Om Socialdemokraterna vill återta sin roll som statsbärande parti är det hög tid att även de inser detta.

Vad som är mest intressant med artikeln anser jag dock inte är den dagsaktuella delen, den om Saab. Mer anslående är att Juholt faktiskt vill (eller åtminstone velat) återinföra det statliga stödet till varvsindustrin. Jag har haft samhällslärare som varit socialdemokrater, och ändå konstaterat att varvsindustrin är ett fantastiskt exempel på misslyckade statliga satsningar. Nu är ett utmärkt exempel självklart inte argument nog för att vara emot statlig inblandning i ekonomin som princip. Vad som fascinerar är att Juholt inte säger just detta. Han säger inte att varvsindustrin var ett dåligt exempel, men att det är bättre att rädda Saab. I stället säger han att man bör rädda varvsindustrin. (Förmodligen är det väl för att det finns varv i Kalmar.)

Att rädda Saab är inte mycket bättre politik än att försöka rädda varvsindustrin. Och att rädda varven är en erkänt dålig politik. Juholt har ändå i ett stort antal motioner under en period om många år som riksdagsman, lagt motioner om att återuppta stödet till varvsindustrin. Juholt skriver i en motion att ”Det är självfallet viktigt att dessa [varvsindustrier] får vara kvar och utvecklas”, i en annan att ”Den kvarvarande delen av svensk varvsindustri måste värnas” och väcker gång på gång frågan om att återuppväcka stödet till denna erkänt utdöende sektor.

Socialliberalism och libertarianism

17 maj 2011

Torbjörn Jerlerup är en hyvens karl, som länge har diskuterat tankar kring social­liberalism och libertarianism. Han förespråkar tydlig arbets­marknads­lag­stift­ning, semester­tvång, reglering av alla möjliga marknader och statlig omfördelning av resurser. Han har bland annat fört fram tesen att det är en libertariansk stånd­punkt att omfördela resurser, och att rätten till hör­apparat är en negativ rättighet som staten måste erbjuda sina medborgare. I ett långt inlägg med titeln Definitioner och tagg­tråds­stängsel resonerar han kring sin politiska tillhörighet, huruvida han är socialliberal eller libertarian, vad ideologierna egentligen står för och var de skiljer sig.

Han inleder med att konstatera att olika personer klassar honom som olika saker. Jag klassar honom som socialliberal, med motiveringen:

Ingenting du någonsin skrivit skiljer dig från en socialliberal – tvärtom är socialliberalismens utmärkande drag just vad du står för, att vissa positiva rättigheter (som rätt till hörapparat) är nödvändiga för att de negativa rättigheterna ska ha någon betydelse. Du är en klockren social­liberal, med precis de argument som socialliberaler i hundra år framfört mot den klassiska liberalismen helt enkelt! Så äkta det kan bli, på min ära.

Samtidigt har tydligen en annan av hans vänner, med en vag motivering som inte ens stämmer, om att Torbjörn skulle ha en extrem syn på kroppslig integritet, privatiseringar och vara negativt inställd till kroppslig rätt. Gällande den kroppsliga integriteten stämmer det så vitt jag vet. Gällande privatiseringar är det sant att Torbjörn vill privatisera det mesta – men han vill samtidigt reglera det, så att det till stor del styrs av staten. Slutligen, gällande »positiv rätt», är det felaktigt. Torbjörn står upp för positiva rättig­heter, och försvarar vissa ingrepp i den liberala naturrätten för att kunna erbjuda vissa personer en positiv rätt till exempelvis hörapparater.

Till att börja med vill jag klargöra detta med positiv och negativ frihet. Det är inte så lätt som att säga att man har »frihet till» eller »frihet från» någonting. Om man har yttrandefrihet har man samtidigt frihet till att uttrycka sig och frihet från inskränkningar i den. Om man har rätt till bostad har man samtidigt frihet till att bo och frihet från att vara hemlös. På samma sätt kan man formulera alla friheter som frihet till eller frihet från. Det leder ingen vart alls. Vad man i stället måste göra är distinktionen mellan negativ och positiv rätt:

A har en negativ rätt till X, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande X.

A har en positiv rätt till X, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande X.

Här är den grundläggande skillnaden; skillnaden mellan positiva och negativa rättigheter, mellan libertarianism och socialliberalism. Redan här börjar Torbjörn vackla, och talar om yttrandefrihet som både positiv och negativ. Han skriver att libertarianismen är inkonsekvent, eftersom man kan tala om både frihet till yttrande och frihet från ingrepp i den. Alltså finns inga libertarianska argument mot positiv rätt, och alltså kan även libertarianer förespråka positiv rätt till exempelvis hörapparater. Efter­som man kan uttrycka sig på olika sätt för olika rättigheter finns inga skillnader mellan de positiva eller de negativa. Eftersom man kan kalla yttrandefriheten både positiv och negativ finns ingen skillnad mellan libertarianism och socialliberalism.

Det är ett mycket oinsatt påstående. Om vi tar exemplen yttrandefrihet och rätt till hörapparat, och applicerar dem på ovanstående resonemang:

A har en negativ rätt till yttrandefrihet, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande yttrande.

A har en positiv rätt till yttrandefrihet, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande yttrande.

Yttrandefriheten, ser vi genast, är en negativ rätt. Det är lätt att konstatera att det övre påståendet stämmer, medan det undre inte är korrekt. Yttrandefriheten kräver endast att ingen ingriper i mitt yttrande; den kräver inte att person B, Torbjörn eller någon godtyckligt utsedd person ger mig någonting. Om vi däremot använder Torbjörns favoritexempel rätt till hörapparat, ser det plötsligt annorlunda ut:

A har en negativ rätt till hörapparat, om B är skyldig att inte ingripa mot A i fall gällande hörapparater.

A har en positiv rätt till hörapparat, om B är skyldig att ingripa mot A i fall gällande hörapparater.

Här har vi plötsligt en mycket intressant distinktion. Som negativ rättighet betyder det att ingen person ska få hindra någon annan att äga, bära eller nyttja en hörapparat. En klassiskt liberal inställning, som härleds direkt ur rätten till egendom – detta då en hörapparat naturligtvis är egendom. Men vad Torbjörn menar är att det ska vara en positiv rätt: Person B ska ha en skyldighet att erbjuda person A en viss egendom. Det är en positiv rättighet, och alltså någonting en libertarian inte skulle ställa upp på.

Här invänder Torbjörn med att de negativa friheterna inte spelar någon roll, om man inte har effektiv frihet. Det är möjligt, men det är en socialliberal åsikt. Problemet med att se till effektiv frihet snarare än liberal frihet, är att man dels inte säkerställer största möjliga effektiva frihet åt flesta möjliga människor (även om det kan vara så), och framför allt att man inte längre har något ideologiskt skydd mot in­skränk­ningar i friheten. Om jag går med på att rätt till hörapparat krävs för min effektiva frihet – hur argumenterar jag mot en socialdemokrat som menar att rätt till bostad, arbete och kultur är ännu viktigare, och alltså också borde skötas av staten?

Torbjörn feltolkar gärna citat av liberala tänkare, för att bevisa att även libertarianer är socialliberaler. Ett lysande exempel är när han citerar Johan Norberg, angående rättigheternas universella status:

Att rättigheter är universella betyder att de gäller lika för alla, och universaliteten går i båda riktningarna: alla åtnjuter rättigheterna och alla måste respektera dem. Om jag har rätt att inte bli dödad och att inte bli misshandlad har alla människor en förpliktelse att avstå från att döda eller skada mig. Det spelar ingen roll vem man är eller var man bor, om man är lång eller kort, man eller kvinna, jude eller grek. När det gäller mänskliga rättigheter har alla människor lika rättigheter och alla har en skyldighet att respektera andras rättigheter. Om jag blir tvångsförflyttad eller miss­handlad av polisen eller av ett rövarband är det mycket tydligt vem det är som har kränkt mina rättigheter.

Det är tydligt vad stycket handlar om. Alla ska ha samma rätt att slippa våld. Alla ska ha en skyldighet att respektera alla andras rättigheter. För vem som helst som läst boken står det mycket klart att Norberg med briljant argumentation förklarar att enbart negativa rättigheter kan uppfylla dessa krav: Enbart de kan vara universella, och enbart negativa rättigheter är tydligt vem som kränker. Ändå svarar Torbjörn Jerlerup på detta med:

Exakt! Och om den CP-skadade inte kan leva, yttra sig eller röra sig därför att denne inte får stöd gäller exakt samma sak som Johan skriver. Dennes rättigheter kränks då lika mycket som dina, mina eller Johans om vi skulle tvångsförflyttas eller misshandlas av polisen!

Han visar alltså, återigen, att han inte förstått eller tagit till sig den libertarianska definitionen av negativ rätt, utan ser positiv rätt som lika viktig. Han ser det som ett lika stort hot mot mänskliga rättigheter att inte tvinga någon att erbjuda någon annan en rullstol, som han ser tvångsförflyttning eller misshandel. Liksom så många andra resonemang han för fram är det rimligt och hållbart om man enbart ser till positiva frihetsdefinitioner, men inte när man ser till negativa.

Men samtidigt som Torbjörn för fram genomgående socialliberala resonemang, skriver att staten måste garantera att alla människor får samma möjligheter, och att frihet och negativa rättigheter endast går att tillämpa där möjligheter inte kränks, kallar han sig libertarian, och påstår att han inte är socialliberal. Att han inte gillar positiva rättigheter. Han skriver:

Många libertarianer opponerar sig mot att jag väldigt medvetet säger att jag ser mig som libertarian också. Men det är libertarianernas argument om negativa rättigheter som jag gjort till mina.

Att Torbjörn Jerlerup kallar sig libertarian är närmast parodiskt. Han håller inte med om de grund­läggande libertarianska värdena, utan omformulerar dem helt, och kommer ofta fram till motsatta slutsatser. I vissa frågor håller han med libertarianer – men det gör även socialdemokrater. Ingen har väl hävdat att socialdemokraterna är libertarianer? Jag vill avsluta med ett citat från den av mig kallade socialliberalen, av sig själv kallade libertarianen. Vad han är egentligen? Döm själv:

För mig som liberal är det klart att det behövs en grundläggande arbetsrättslig lagstiftning. Företagare ska inte få sluta avtal helt hur de vill.